När det är som mörkast vill jag ha någon som sitter med mig och ger mig tid. Vi är främst varandras gåvor, inte varandras hjälpare.
Eftertanke av Carl Henric Svanell.
När någon har avlidit kan det vara någon i personalen på vårdavdelningen, äldreboendet eller akuten som öppnar ett fönster. En människa har just tagit sina sista andetag. Blåst ut det sista av livet som vi känner det.
Vi som står kvar där kring bädden ser någonting hända med den som ligger där. Det är svårt att säga exakt vad, men någonting är det. Så rör sig någon bort mot fönstret och öppnar upp det. Fågeln hörs kvittra, solen letar sig in mellan persiennerna som vinklats upp och genom glipan mellan fönstret och fönsterkarmen.
Det är ingenting som står i en manual eller på en rutinlista. Det är ett slags praxis som har överförts från person till person. Det är inte alla som kan ge någon specifik förklaring till varför det görs, men handlingen blir som ett slags avslut, eller en övergång? Någon är borta. Några är kvar.
Jag tänker mig livet som något mycket mer än de sista åren, de första eller en särskild period. Under livsresan samlar jag på mig många erfarenheter som är med och formar mig till den jag är. Det finns upplevelser som jag hade velat vara utan, men som jag övar mig i att leva med.
”När ångesten, ensamheten och döden lägger sig som ett töcken över ens inre och yttre, så kan andras närvaro och att någon öppnar ett fönster betyda mycket.
Andra händelser kan jag vilja vara med om igen och igen. Allt detta händer i ett liv som jag ju inte valt, men som jag får göra något av, med insikten om att en dag tar det slut.
Och även om jag vet att mitt eget slut en dag kommer men också för dem jag älskar, håller av, så kan det vara med blandade känslor som jag närmar mig tanken på denna ofrånkomliga, ibland skoningslösa, avskiljare.
Döden kan komma väntat men det som händer efter kan bli till något oväntat. Det som var är ju inte längre. Det vet många som mister en åldrande släkting.
Likaså kan döden också komma plötsligt. Det vet den som under fruktansvärda former fått se sin livskamrat ryckas ifrån livet. Det vet föräldern som förlorar sitt barn. Alla som mister ett syskon eller en vän. Någon som ibland står en närmare än en själv.
Det definitiva tillståndet som döden innebär leder mig till att tänka på en jordisk tillvaro före och en efter. Det som vid ett tillfälle kan tyckas vara fridfullt och näst intill vackert kan någon annan gång vara fasansfullt och smärtsamt. Alla har vi våra bilder på näthinnan av det som varit, är och vad vi tror väntar oss.
Vi kan ge rum för varandras berättelser om det liv som varit och hur det känns just nu. I livsberättelserna finns minnet av flyglarmet som ljöd över staden, minnen av känslan när den första teven kom in i hemmet och minnen av möten som gjort skillnad.
Här finns detaljerna om den stora kärleken, som kom tidigt eller sent i livet. Minnet av barnets lilla hand som greppade efter den stora handen och de tillsammans gick över gatan. Här finns tacksamheten, rädslan, ilskan och glädjen.
När det är som mörkast vill jag ha någon som sitter med mig och ger mig tid. Någon som sitter kvar och som inte måste ge svar på allt.
– Du kan ju ändå inte göra någonting åt att döden finns, sa en person till mig.
Denna sanning påminner om att vi främst är varandras gåvor, inte hjälpare. Genom vårt varande gestaltar vi den ordlösa trösten.
När ångesten, ensamheten och döden lägger sig som ett töcken över ens inre och yttre, så kan andras närvaro och att någon öppnar ett fönster betyda mycket. En symbolisk handling för att det som var inte längre är. Nu är något nytt.
Carl Henric Svanell
Sjukhuspräst Danderyd
