Runt krubban anar vi Guds fred som håller samman oss i Kristus

”Tid för Guds fred”. När temat för Ekumeniska året kom upp som förslag för ungefär tre år sedan, minns jag att det omedelbart framstod som självklart. Ja, ganska snart faktiskt som det enda rimliga. 

Världens splittring och ofred är mycket stor, i alla dess aspekter. Kyrkorna bär sin del i den. Om vi ska samlas för att uppmärksamma det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 och konciliet i Nicea 325, behöver det ske med insikten om att Guds fred är både gåva och uppdrag.

Det blev ett händelserikt ekumeniskt år. Rapporter från ett stort antal platser runt om i landet har strömmat in till Sveriges kristna råd: gemensamma pingstfiranden, extra samarbeten kring Böneveckan, pilgrimsvandringar, ekumeniska gudstjänster, fördjupade vänskapsrelationer, evangelisationssatsningar och stärkta internationella relationer. 

Många sammanhang har satsat på kunskapslyft; hundratals föredrag har hållits om den ekumeniska rörelsen, fredsteologi, Stockholmsmötet och Nicea.

Höjdpunkten för många blev Ekumeniska veckan i Stockholm, då alla som ville inbjöds att dela kyrkornas gemensamma firande. Tillsammans med en exceptionellt bred representation av kyrkliga världsledare samlades vi till bön och fördjupning, fest och protest och gavs rika möjligheter att glädjas över trons mångfald, möta andra traditioner och utmanas att leva den fred Gud ger.

Ekumeniska året blev, som jag ser det, inte de stora uttalandenas år. Tyngdpunkten ligger i stället i händelserna, i rörelsen, i mötena, fördjupningen och bönen, snarare än i ord och plakat. På den punkten liknar det Stockholmsmötet 1925. Inte heller då var det försiktigt hållna konferensbudskapet det som gjorde starkast avtryck.

Säkert har någon saknat det. Men verkligt fredsbyggande kan inte vila främst på välformulerade statements. Det kräver en bred och förankrad rörelse, många som är beredda att ta mikrosteg och låta dem få konsekvenser.

Inte desto mindre spelar ord roll. Under Ekumeniska veckan representerade det närvarande kyrkliga ledarskapet en mycket stor andel av världens 2,5 miljarder kristna. 

När de i anföranden, hälsningar och predikningar gemensamt inskärpte att kristendom i grunden är en fredens religion är det betydelsefullt. Detta särskilt i en tid då kristendom alltför ofta dras in i splittrande kulturkrigsretorik och till och med kidnappas som ideologiskt bränsle för fullskaliga invasionskrig. 

Att de starka orden om fred dessutom kombinerades med interreligiösa påminnelser om att långsiktig fred måste byggas tillsammans, oavsett tro, gav ytterligare tyngd åt perspektivet.

Nu går året mot sitt slut. Vi förbereder oss för att snart göra sällskap med herdarna och änglarna, med de lärda och de allra enklaste, med djuren och generationerna före oss, och samlas kring krubban. 

Rörelsen mot Jesusbarnet är den mest ursprungliga ekumeniken. Vi möts runt barnet som bär hela himlen, fredens Gud som ger sig själv till oss. Inför barnet växer vårt gemensamma. Ingen av oss äger vägen dit, och i själva vandringen är vi redan ett i Kristus.

Ekumeniska året kan knappast få en bättre avslutning. Alla är inbjudna att dras mot samma ljus som lyser i mörkret. Runt krubban anar vi den Guds fred som kommit till världen och håller oss samman i Kristus.