"Min" skola slänger ut kyrkan - klart jag tar det personligt

Det är höst 1998 och jag känner mig ganska vilsen. Det enda jag egentligen varit riktigt bra på i livet är att läsa och skriva. Därför var det för mig en självklarhet att läsa hela boken som farbröderna i sällskapet Gideoniterna delade ut. De flesta exemplar kunde annars fiskas upp i valfri papperskorg runt Gullhögskolan i Vårgårda.

Jag läste, och sen skrev jag. På sista sidan kunde man göra ett avtal med sig själv - om att börja följa den där vägen som kallades den kristna.

Det var nog längesen gideoniter fick besöka skolan. Och okej då, de hade ju uppenbarligen en religiös påverkan på mig i alla fall. Om det nu är så farligt. Principen kan ändå vara viktig.

Men de andra – kamratstödjarna som sändes ut från de lokala kyrkorna för att vara en extra kompis på skolan – de betydde ännu mer. De blev en lina för mig och många andra som sökte samtalet om livet på rasterna, snarare än chokladbollarna i kaféet.

För andra var de bara en trygghet i korridoren.

Visst kan kommuner uppbåda sådana extra resurser, och det hoppas jag att det blir fler av. Men de där som på eget driv bara älskar att vara med eleverna, lyssna på dem, inte agera enbart som en vuxen trygghetsskapare utan också som en vän – ofta är det ungdomsledare i kyrkan.

Unga vuxna alltså, som lättare än vuxnare vuxna kan förstå och tala samma språk som de äldre unga mellan lektionspassen.

Jag vet hur viktigt det var för mig att de fanns där. De blev dörröppnare till en värld bortom skolans väggar, där människor faktiskt var intresserade av att lyssna och prata. Om mer än moppar, tjejer och skräckfilmer.

Till P4 Sjuhärad, citerat i tidningen Dagen, säger ungdomar klokt om ungdomsledarna i skolan:

”De är ju sköna, det är ingen fara med att de är här.” och; ”Jag fattar att de inte ska få påverka ungdomar med religion, men de är bara här för stöd.”

Men rektor Camilla Haglund tackar nej till de extra, omvårdande, ögon som en sådan här person kan ge.

Ändå förstod jag nyss att Gullhögskolan haft problem med elever som slagits ned mellan lektioner(!).

Det verkar märkligt att i det läget ta beslutet att göra sig av med de trygghetsskapande krafter man har att tillgå, så gott som kostnadsfritt dessutom. På grund av vad jag inte kan tolka som annat än en beröringsskräck för religion.

Jag är nu ett exempel på hur illa det kan gå. Men som tur är blev jag bara en kristen journalist och inte präst eller - Gud förbjude - diakon, det vore fruktansvärt för det vet vi ju alla vad de ställer till med.

Bevara oss väl för värderingar som att älska varandra och vända andra kinden till.

Som ni förstår tar jag det här djupt personligt. Är det verkligen en ny mig som du ska oroa dig för Camilla? Eller är det för de elever som nu tappar en extra medmänniska att prata med under skoldagen.