Orden riskerar eka tomt

Den 19 augusti 1925 håller ärkebiskopinnan Anna Söderblom tal. Tidigare samma dag har hon varit i Storkyrkan på den högtidliga inledningsgudstjänst som varit startskottet på makens ekumeniska möte. Anna – som för övrigt har just Storkyrkan som sin konfirmationskyrka – beskriver prakten och skönheten: ”Kyrkan strålar i dagsljus och vaxljus, tegelröd, gyllene och varm. Liljor och röda blommor pryda altaren”. Hon skriver om folkfesten: ”Kyrkan är överfull av folk. På alla ansikten lysa förväntan och andakt.” Hon kommenterar mångfalden: ”Från jordens alla regioner komma de.” Hela vida världen hade kommit till Stockholm. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. 

Den gångna helgen kulminerade den ekumeniska jubileumsveckan med högtidsgudstjänst i Storkyrkan. Än en gång kom världens kristenhet till huvudstaden. Och man kunde konstatera att Anna Söderbloms ord fortsatt ägde sin giltighet. En rad internationella och nationella kyrkoledare medverkade under närvaro av kungaparet och statsministern. Allt för att minnas av det första Stockholms­mötet och, framför allt, för att hålla den ekumeniska drömmen och visionen vid liv.

Liksom gudstjänsten 1925 präglades helgens högtid av prakt och skönhet, folkfest och mångfald. I Storkyrkan trängdes skiftande klädnader, kassocker och kulörer. Mest iögonfallande var kanske huvudbonaderna. Ett brett spektrum fanns representerat: små svarta knappar, dok i form av mindre tält och hattar som påminde om engelsk lakritskonfekt. 

Och så förstås ärkebiskopens kåpa i rödrosa siden. Nathan Söderbloms fyra kilo tunga plagg hade fått specialtillstånd för att alls få lämna Uppsala. Den levererades till Storkyrkan i en låda stor som en man, eskorterad av två textilkonservatorer iförda vita handskar.    

Själva gudstjänsten var också färgstark. Den långa processionen markerade att gudstjänst är något vi gör tillsammans. Tidigare under veckan hade jag lyssnat till Fredrick Shoo, luthersk biskop från Norra stiftet i Tanzania: ”Ingen kyrka är så fattig att den inte har något att bidra med, och ingen kyrka så rik att den inte behöver ta emot”, sa han och inskärpte att sann ekumenik inte är en transaktionell verksamhet utan ett transformativt partnerskap. Jubileumsgudstjänsten var ett sådant partnerskap med flera medverkande. 

Den liturgiska linjen gick från dåtid via nutid mot framtiden. För varje epok tändes ett ljus i koret. De tre kvinnor som tände ljusen representerade olika delar av Stockholms domkyrkoförsamling. Först ut var församlingens äldsta medlem född 1923 – hon kunde alltså i princip ha varit med på Nathan Söderbloms möte. Nuets ljus tändes av en av församlingens gudstjänstvärdar och framtidens av en av de många unga körsångarna. Tidevarven sammanföll under valven.

Även musiken slog broar över tid och rum. Tre körer medverkade: Stockholms domkyrkokör tillsammans med en katolsk kör och en ortodox. Ett av styckena – Veni, sancte Spiritus av David Wikander – hade komponerats till det första mötet 1925, medan O Holy Spirit, tonsatt av Agneta Sköld, var ett nykomponerat beställningsverk för jubileumshelgen. Dessutom sjöngs den nyskrivna ekumeniska psalmen Omätlige vars hjärta rymmer, ett Strängnässamarbete signerat Jonas Jonson och Jan H Börjesson. 

Vad det då inget som saknades eller skavde? Jo, lite konstigt var det att vi inte fick sjunga I denna ljuva sommartid som ju är tonsatt av Nathan Söderblom själv. Det hade varit fint att ha med hans toner den här dagen. Det hade dessutom varit ett gyllene läge att få in lite folklighet och igenkänning i ett annars väldigt inomkyrkligt sammanhang. Kanske är ekumenik till sitt väsen inomkyrkligt, men nog har man saknat någon form av rapportering från helgen i de vanliga medierna. 

Dessutom är det alltid en sorg, som gränsar till provokation, att vi kristna inte firar nattvard tillsammans. I brist på sakramental ­gemenskap tenderar det i stället att bli ordrikt, bokstavligt och bildligt. Vi talar om enhet i stället för att göra enhet, och orden riskerar att eka tomt när full gemenskap ännu inte är uppnådd. Det hade varit en stark manifestation – där många av de vackra orden hade kunnat utgå – om vi kunnat fira nattvard tillsammans. Men vi får hoppas på tvåhundraårsjubileet. 

Men, om ekumenikens ärende är att påminna om att kyrkorna – trots alla olikheter – har en gemensam tro, var högtidsgudstjänsten ändå sant ekumenisk. Det är en stor sak att tydliggöra enhet. Det handlar ytterst om evangeliets trovärdighet. 

I sitt tal 1925 beskriver Anna Söderblom gudstjänsten och hela det ekumeniska mötet som verklighet och vision, på en och samma gång. ”Detta är en början, men också ett mål.”. Och hon avslutar: ”Vi som i dag sågo synen i Storkyrkan hava mottagit uppdraget.” 

Också de orden gäller in i vår egen tid. Vi som i helgen såg synen i Storkyrkan har mottagit det ekumeniska uppdraget.

Jonas Eek,
domprost