Visionen om protestantisk samverkan måste bli verklighet

År 2025 betecknas inom kyrkovärlden som Ekumenikens år – ett vägval för svensk kristenhet ekumenikens år. Det är hundra år sedan ärkebiskop Nathan Söderblom tog initiativ till den stora ekumeniska konferensen i Stockholm – en samling som lade grunden för internationell dialog mellan kristna traditioner. Förhoppningen är att detta jubileum inte bara blir en högtidlig påminnelse, utan ett startskott för konkret organisatorisk enhet mellan Sveriges protestantiska samfund.

Svensk kyrklighet har länge burit spår av både enhet och splittring. På 1700-talet började enhetskyrkans auktoritet utmanas av väckelserörelser, inte minst i Tranåsbygden, inom Linköpings stift. Under 1800-talet växte en längtan efter en friare kristenhet fram, både teologiskt och organisatoriskt. Samtidigt präglades tiden av konfrontation. När författaren August Strindberg åtalades för hädelse 1884 i samband med "Giftas" blev det tydligt hur kyrkan och staten fortfarande samverkade för att bevaka gränserna för tillåten religionskritik. Under 1900-talet fortsatte uppluckringen av det tidigare kyrkliga monopolet. Nya rörelser växte fram, ibland utanför den protestantiska huvudfåran. När Olof Palme och Alva Myrdal ledde arbetet med att skilja Svenska kyrkan från staten, markerade det ett nytt kapitel i svensk kyrkohistoria – men även denna process lämnade viktiga frågor obesvarade.

Strindberg, Söderblom, Palme och Myrdal har alla, på sina olika sätt, bidragit till att öppna upp för en friare och mer mångstämmig kristenhet i Sverige. Men deras respektive projekt blev aldrig helt fullbordade, anser jag. I dag återstår en viktig uppgift: att fördjupa den organisatoriska enheten mellan protestantiska samfund i Sverige. Ekumeniken behöver inte bara vara ett ideal – den behöver också få praktiska konsekvenser.

En ökad organisatorisk samverkan mellan protestantiska kyrkor skulle kunna få flera positiva följder:

-  Ett visst uppsving för klassisk kristen tro, vilket i sin tur ger nytt liv åt teologisk fördjupning, själavård och undervisning.

- Förbättrad kristologisk dialog inom och mellan samfund, där skillnader inte döljs men hålls i ett konstruktivt samtal.

- Ökad internationell synlighet, där Sverige kan bidra med ett unikt exempel på protestantisk samverkan i en sekulariserad kontext.

Samtidigt bör en sådan enhet inte bara handla om struktur, utan också om försoning. Många frikyrkor bär på minnet av hur deras föregångare misstänkliggjordes, förföljdes och uteslöts ur det offentliga rummet av statskyrkans prästerskap under 1700- och 1800-talen. En ny ekumenik bör inkludera ett erkännande av dessa sår – och en vilja att läka dem. Det är tid att genomföra den säkert största förändringen i svensk kyrklighet sedan Strindbergs dagar. Ekumenikens år kan bli en milstolpe – om vi låter visionen bli verklighet.

Oskar Karlsson, Tranås