Kultur

”Bra konst kräver öppenhet”

Andreas Kleerup kan göra det. Men inte Tomas Ledin. Andligheten i svenskt musikliv är en villkorad historia, säger Tomas Andersson Wij, först ut i Kyrkans Tidnings serie om tron i kulturen.

Man får perspektiv. Om man sitter vid ett krogbord trettio meter upp i luften med utsikt över ett Slussen som byggs om för alltid.

Om man ska ge ut en bok med intervjuer man gjort genom åren och är mitt uppe i arbetet med att läsa alla dessa gamla texter som brev från tider som aldrig kommer tillbaka.

– 90-talet var strängt. Det handlade så mycket om att positionera sig. Fobin för allvar var stor. Samtidigt fanns det gravallvarliga typer mitt i det där, som Ann Jäderlund och Kent.

Tomas Andersson Wij. Musiker och skribent med ett kvartssekels känningar av kulturlivets grynnor och skär. Till hösten kommer boken med ett urval av hans texter. Den ser ut att bli ”jättetjock”. Får mötet med Bodil Malmsten plats? Det med Olle Ljungström?

Handen på hjärtat var han kanske måttligt intresserad av journalistiken som yrke. Grejen var att få prata med människor om livet.

Han har haft många anledningar att syna sambandet mellan tro och konstnärlig halt.

– Frågan är relevant eftersom konst handlar om att leva med såret öppet och eftersom det finns så många trostolkningar som stänger just det. Jag minns en krogkväll på 90-talet då Tomas Di Leva mästrade mig med Bibeln. Det slutade med att jag utbrast ”Jag tyckte bättre om dina skivor när du inte var så säker på din sak!”. Övertygelsen har något tillslutet över sig och av det blir det ingen bra konst.

Samtidigt är frågan superprovocerande. Framför allt i svensk kontext.

– Vi är i det här landet arrogant ignoranta när det kommer till religion och andlighet. Både det kyrkliga och det sekulariserade kulturlivet präglas av ett kontrollbehov.

Som när han intervjuas i tidningen Dagens podcast och programledarna vill checka av huruvida han är kristen eller inte med hänvisningen till att ”alla undrar”.

Vilken status har tron i svenskt musikliv 2016?

– Det krassa svaret är att det handlar om avsändare. Är du en 22-årig rasifierad hip hop-artist och pratar om Gud är det inga problem. Eller om du är rockstjärna. När Andreas Kleerup talar om sin tro i Så mycket bättre tycker folk att det låter hur bra som helst.

Men när Jennie Berggren gör exakt samma sak skruvar alla på sig.

Den musiker som ska berätta om vad andligheten betyder för musikskapandet måste helt enkelt ha ett kreddigt kapital i botten.

– Det finns en djupt rotad förväntan på rockmusik att vara antiintellektuell, barnslig och gränsöverskridande. Även om det är ett reaktionärt sätt att se på rocken med tanke på att den numera är vår moderna folkmusik, funkar det som förväntan på hur en artist ska vara. Det är därför det går bra för Kleerup att prata om sin tro, för han kan göra det inom kontexten sex, drugs and rock´n roll.

Det hindrar inte att värsta stigmat avtagit. I hög grad är det invandrarmusikens förtjänst, säger Tomas Andersson Wij. Att Doggetyper tackar Gud på skivomslaget tycker svenska rockkritiker är skitcoolt eftersom James Brown gör samma sak.

– Själva verkar de inte ens veta att det där med Gud är en känslig sak i Sverige: ”Jag är uppvuxen i Botkyrka, där är det inget problem!”.

Och se på Eric Schüldts podcast 60 minuter, säger han. Den har visserligen inte musikprofil, men visar hur många som vill diskutera tro och hur det finns kultursammanhang där man kan göra det utan att riskera trovärdighet.

Det är ingen nyhet att Sveriges andliga landskap gett efterklang i kulturlivet. Vad vore August Strindberg utan en kyrka att slåss emot? Vad vore författarskap som PO Enqvist eller Sara Lidman utan väckelsens bilder? Men frågan är om det finns någon genre som så starkt vilar på kyrkligt arv som musiken. Vi talar förstås om hur körer och ensembler varit plantskola för en hel yrkeskår.

Tomas Andersson Wij gjorde nyligen en konsert med artisten Jonathan Johansson. Konserten sändes i SVT. Där talade de om tonen från den kristna musiken. Jonathan berättade om att han velat göra en platta om kärlek och flykt och som folk kan festa till. Det gick inte, det andliga allvaret sitter för djupt.

Ändå blir han inte stämplad som ”den kristna artisten”. Annat var det på 80-talet när gruppen Fredá slog igenom och Expressens Måns Ivarsson skrev ”Det här kan bli stort, trots att de är kristna”. 1988 fick de en Grammis för Årets kristna album, ett pris de vägrade ta emot, vilket ledde till att kategorin därefter för alltid togs bort.

När Jonathan Johansson debuterade 2008 blev Tomas Andersson Wij orolig över att kollegan var så öppen med sin tro. Själv hade han fått betala ett rätt högt pris för sitt sätt att vara outspoken. Men oron var obefogad. Något hade hänt.

– Det hänger samman med att hela auktoritetskulturen faller bort. Kyrkan tappar makt, tron privatiseras och musikkritiken är som ett stycke konsumentupplysning. Vilka unga människor bryr sig om en DN-recensent i dag? Allt detta gör att man som musiker kan tala om tro på ett nytt sätt.

Frågan om huruvida man kan göra bra konst om man tror på Gud vilar på misstanken att konsten reduceras till redskap för den troendes identitet som frälst. Att den inte får vara en uttrycksform i egen rätt. Konsten som medel istället för mål, alltså.

Och tro är ideologi. Samtidigt är det enorm skillnad på hur man i kultursammanhang ser på tro jämfört med andra sorters övertygelser, säger Tomas Andersson Wij.

– Dagens kulturklimat är superideologiskt, ta bara den unga feminismen och hbtq-rörelsen. Vi lever i de rättrognas tid. Men den tro och andlighet som artikuleras i kultursammanhang är påfallande ideologiskt lågmäld.

Ibland hör han äldre människor berätta om 50-talets Hedeniusstrider, då svensk kristenhet avkrävdes bevis för att Jesus gick på vattnet. Om inte beordrades man genast sluta tro på tramset.

– Det är ju det enklaste argumentet av alla att bemöta! Vad gjorde att kyrkan blev så tillbakaknuffad och tappade självförtroendet? Kyrkan dras fortfarande med det, och det spiller över på hur man som kulturutövare vill eller vågar tala om tro.

Själv stövlade han ut i offentligheten 1998, med en antologi om kristen solidaritet. Han stod i tv:s kulturprogram, klädd i skinnjacka och pratade. Alla älskade det: en ung troende person med självförtroende!

Det fanns en öppenhet där några år, säger han. I samband med Bibel 2000 väcktes nyfikenheten på vårt andliga arv. Kulturvärlden engagerade sig. Men intresset klingade av.

Så länge Sverige befinner sig i ”privatiseringsfasen”, i ett samhällsklimat präglat av frånvaron av en gemensam dröm, kommer kulturklimatet också i grunden se med skepsis på relationen mellan tro och konstnärskap, tror Tomas Andersson Wij. Han är den förste att beklaga saken.

Varför behöver kulturen tron?

– Det händer att jag träffar redaktörer och curatorer som är helt indifferenta inför andlighet. Jag går därifrån direkt, jag blir nästan illa berörd. Det är för mig obegripligt hur man kan man hålla på med konst utan att vara intresserad av den mystiska aspekten av tillvaron. Det finns så många konstnärskap som nästan inte går att förstå om man inte öppnar sig för det transcendenta.

Hans egen musik är nedsänkt i trons bilder och erfarenheter. Ibland mer än vad han själv vet om. Senast var det en kompis som uppmärksammade honom på att låten Mitt barnsliga leende, från nya plattan, har både Korset, Tvivlet och Frestelsen som tema.

Han har även använt den kristna ordlistan när han skrivit för andra. Som i Bär ut mig, käre Jesus, en text specialskriven för nyligen bortgångne Freddie Wadling.

Han gillar att blanda andlig terminologi med vardagsspråk. Jag drar parallellen till Ylva Eggehorn, som på 70-talet nådde den breda publiken med ett för tiden nytt och köksbordsmässigt sätt att prata om Gud, och som blev trendsättande för många år framöver.

Tomas Andersson Wij nickar.

– Jag har stor respekt för henne. Hon har mycket av det som jag saknar hos dagens kristna kulturskapare, nämligen modet att skriva om drifter och sexualitet. Hon är inte så fin i kanten.

Varför måste vartenda radiosamtal om tro ackompanjeras av klassisk musik?! Tomas Andersson Wij är frustrerad över hur kristen kultur alltid ges en finstämd inramning.

– Livet är för de flesta av oss en rätt skitig kamp. Om de troende inte kan uttrycka det utan bara snackar om Arvo Pärt, då talar det inte till mig. Det är ett förborgerligande av det kristna som jag tycker är äckligt.

Samtidigt kvarstår den mest självklara sanningen av alla: Att Gud kan erfaras var som helst. I dag är Tomas Andersson Wij mer intresserad av den konfessionslösa kulturen: Tomas Tranströmer. Bob Dylan. Han har alltid trott mer på Gud när han hört Every Grain of Sand av den senare än när han läst Paulus.

– När livet svajar för mig är det inte till teologin jag går utan till poesin och musiken. Det är där jag hittar min kraft. Om artisten kallar sig ateist, kristen eller muslim är mig fullständigt likgiltigt.

 

Fakta: TRON I KULTUREN

Del 1 av 3

● Kan man göra bra konst om man tror på Gud? Kyrkans Tidning sommarsamtalar med kulturpersonligheter om trons och andlighetens status i svenskt kulturliv.

● I nästa nummer: koreografen och dansaren Virpi Pahkinen.

Kristina Lindh

LÄGG TILL NY KOMMENTAR