Den svårfångade kärleken

Trots längtan efter ett du är många fast i sitt jag. Foto: Getty Images

Apparna har blivit vardag i jakten på någon att älska. Men vem är det vi ser när vi tittar på skärmen? Kyrkans Tidning skriver  om kärlek i kapitalismens tid.

 

Efter sju säsonger small det plötsligt till. Dejtingsåpan Gift vid första ögonkastet, som hade premiär 2014, lockade i år rekordpublik. På sociala medier har amatöranalyserna om ”Tacoparet” och ”Vårdparet” haglat tätt, och i Aftonbladet skrev författaren Tone Schunnesson angående programmet att ”pandemin har gjort mig besatt av familjebildning”.

Att ett nedstängt krog- och kulturliv skulle få det utdöda fenomenet lägerelds-tv att uppstå var kanske inte helt oväntat. Men att ett relationsexperiment skulle hamna på mätlistornas tio i topp över mest engagerande program har förvånat.

Egentligen är det inte konstigt. Gift vid första ögonkastet handlar om människans eviga längtan i sin mest tidstypiska form.

Det vill säga drömmen om kärlek och tron att den går att hitta genom en kravlista.

Tinder, Match.com, Elitsinglar. I dag är dejtingapparna den stora arenan för partnermöten. Där knyter vi kontakt med hjälp av bilder och beskrivningar av oss själva och andra. På bara några sekunder avgör vi om den som dyker upp på skärmen stämmer överens med våra preferenser.

Det är just överensstämmelsen som är idealet. Som en av deltagarna i Gift vid första ögonkastet förtjust utbrast efter att ha fått höra en ljudinspelning med den tillkommande: ”Vi låter lika på rösten!”. Årets upplaga har i än högre grad än tidigare tagit fasta på att matcha paren personlighets- och värderingsmässigt.

Ändå höll det inte det här året heller. Två av de tre paren gick skilda vägar. Programmets track rekord när det gäller relationernas livslängd är uselt.

Vad vill jag ha, vad vill du ha? Vad förväntar vi få ut av varandra?

Kärleken är ett mysterium. Men mitt i all sin gåtfullhet vilar den på en rad faktiska komponenter. Den främsta av dem är sårbarhet.

Den nya tidens parbildningsmönster, präglade av teknikens övertagande och av kärleken som en marknad, är föremål för livaktig sociologisk forskning med starkt existentiella dimensioner. Internationellt är den israeliska sociologen Eva Illouz ett av de stora namnen. I sina böcker Därför gör kärlek ont från 2012, och Därför tar kärleken slut, som kom på svenska i fjol, beskriver hon hur sammanflätningen mellan kapitalism och kärlek har ändrat förutsättningen för parrelationer.

Shoppingbeteendet på till exempel Tinder gör att människor får svårt att värdera de relationer de har, menar Illousz. Vi blir osäkra och oförmögna. Både när det gäller att skapa relationer och att stanna i dem.

Följden av denna osäkerhet är att många relationer saknar riktning. Ett uttryck för det är den så kallade ”kanske-mannen” som debatterades på svenska kultursidor i våras.

Här hemma har vad forskarna kallar ”kärlekens manuskript”, alltså det outtalade manus som styr våra relationer, diskuterats av bland andra sociologen Emma Engdahl. 2016 kom hon ut med Depressiv kärlek, en bok med fortsatt aktualitet.

Utgångspunkten för ”Gift vid första ögonkastet” är fel, säger Emma Engdahl och menar att vi måste acceptera att vi inte kan kontrollera valet av partner med rationella överväganden.

Det är när vi öppnar oss för den andre som vi utsätter oss för ett motstånd vi inte kan förutse. Och det är detta oförutsägbara som är själva nyckeln till känslor.

– Det som gör att vi blir förälskade är sällan personlighet eller utseende utan små saker. Som hur man går, hur man stryker handen genom håret eller blinkar på ena ögat när man blir nervös, sade Emma Engdahl vid ett seminarium nyligen, arrangerat av Vetenskapsrådet och Institutet för framtidsstudier.

Relation uppstår mellan människa och människa. I en digital tidsålder hotas detta möte av skärmen och av dejtingapparnas redigerade framställningar. Vi förälskar oss i en bild.

Enligt Emma Engdahl leder denna på förhand givna bild till att vi när vi väl ses inte är i mötet med den andre. Projektionerna ställer sig i vägen – de som är formade dels av min egen kravlista, dels av vad jag tycker mig ha sett i appen.

Ja, i själva verket faller den andre bort, menar hon. Vi tror att vi söker den andre men egentligen har vi redan tagit bort hen ur ekvationen.

Skärmen fungerar mer som en bekräftande spegel än ett fönster ut mot en ny individ. Snarare än att rikta mig mot det jag begär, alltså en annan människa, gör den mig upptagen av själva begäret i sig, av den kick det ger att framställa mig själv som en begärande människa.

Oron och kritiken är stor när det gäller hur parbildningens digitalisering förstör möjligheten att möta andra människor på djupet. I synnerhet när det gäller den kommunikation som sker via text.

Men det finns också andra och ljusare bilder av utvecklingen. Psykologer och forskare talar om en comeback för det skrivna språket. Det som skrivs i sms, chatt och mejl upprättar ett slags språkligt rum där de som skriver möts i känslan av att vara autentiska inför varandra, menar de. Det är en upplevelse av genuin samvaro där kommunikationen inte bara är en produkt av relationen utan är själva relationen.

Det vi skriver kan vara mer avslöjande för vilka vi är än hur vi talar; många människor upplever hur de kommer till sin rätt i chatformatet där man kan få tid att tänka.

Där vissa ser den digitala parbildning som ett uttryck för tidtypisk flyktighet ser andra en tidlös intimitetslängtan. Den konsumistiska synen på människor är mest en rörelse på ytan, menar de. I själva verket söker människor snarare emotionellt djupare relationer än vad man gjorde förr, då äktenskapet i hög grad var en överenskommelse om en praktiskt delad vardag.

 

Kärleken är ett mysterium. Men mitt i all sin gåtfullhet vilar den på en rad faktiska komponenter. Den främsta av dem är sårbarhet. För att kunna älska måste vi göra oss sårbara – när vi älskar blir vi sårbara. Sårbarheten är både kärlekens orsak och verkan.

Idén om kärlek är därför intensivt förknippad med idén om lidande. Eva Illouz analyserar förskjutningen som hon menar har skett. I litteraturens och dramatikens klassiska berättelser har kärlek och lidande varit intimt sammanflätade. Illouz ser hur föreställningen utmanas av en västerländsk terapikultur som vill utplåna smärta.

Paradoxalt nog växer samtidigt depressionen fram som socialt kapital. Att ha genomgått smärta och svårighet ses som en specifik kompetens. Emma Engdahl beskriver hur erfarenhet av depression blivit ett bevis på emotionellt djup, vilket många önskar sig av en partner i dag. Att vara depressiv och älskande har blivit ett nytt personlighetsideal, menar hon. Samtidigt är hon skeptisk; den depressiva kärleken rymmer inte den sortens sårbarhet som öppnar mig mot andra. Tvärtom kröker den sig in i sig själv.

Hur ser framtidens kärleksjakt ut? Länge har man talat om hur sekulariseringen påverkar vår bild av kärlek. Med religionens tillbakadragande försvann en tidigare självklar möjlighet till transcendens. Romantisk kärlek har blivit många människors enda väg till upplevelsen av det bortomvärldsliga och till ett överskridande av jaget.

Det är därför förhållanden anses spricka – för att den romantiska kärleken tvingas bära en för stor existentiell längtan.

Det framtidshot som sociologer som Illouz och Engdahl pekar på är långt mer förödande än så. Nämligen att vi inte längre vill överskrida någonting alls.

Kristina Lindh