Djup livsfråga bakom krystat kriminalfall

Jan Häll har läst Lars Anderssons nya kriminalroman De Gaulles dotter och kommissarie Ringer.

Varför heter Lars Anderssons nya kriminalroman De Gaulles dotter och kommissarie Ringer, undrade nyligen en frustrerad kritiker i Aftonbladet. Flickan figurerar ju bara i förbigående på ett par ställen i boken,”hon har ingen egentlig roll i romanen”. Ja, hur ska egentligen den saken förstås?

Bokens huvudperson, kommissarie Ringer, har fäst sig vid någonting han läst om flickan. Hon var presidentens yngsta barn och hade Downs syndrom, kunde varken tala eller gå själv. Men hon var hans stora kärlek: ”Han bar henne, sjöng och dansade för henne, kröp på golvet med henne, bad enkla böner med henne som hon kunde följa med i.” Efter sin död kom hon också att agera skyddsängel åt honom i samband med ett attentat.

Själv har kommissarie Ringer haft sin blinda, psykotiska halvsyster boende hemma hos sig de senaste åren. Nu är hon död och det är hans försök att komma till rätta med förlusten av henne som boken innerst handlar om.

Systern hade med sitt speciella väsen kommit att fungera som en sorts sokratisk daimon för honom, en inre röst som vägledde honom och som han lärt sig att lita mer på än på sin egen, synnerligen skärpta, intelligens.

Men nu var alltså förbindelsen mellan dem bruten. Skulle det alltid förbli så? Oron för det
leder Ringer in på frågan om själens odödlighet. Och i sjukbädden efter ett attentat vänder han sig till – av alla böcker på jorden – en ungdomsskrift om döden av dåvarande biskopen i Karlstads stift, Gert Borgenstierna!

Hon var presidentens yngsta barn och hade Downs syndrom, kunde varken tala eller gå själv.

Han läser inte färdigt boken, men tycker sig ha ett visst utbyte av den. Faktum kvarstår emellertid: med förnuftets mått mätt talar allting emot en fortvaro efter döden, hur man än vrider och vänder på saken.

Och ändå går det inte att förlika sig med ett sådant facit.

Under systerns psykotiska skov har Ringer ofta besökt Ulleråkers mentalsjukhus. Han återvänder dit och tar vägen förbi kyrkogården där bara sjukhuspersonal ligger begravd – ”vårdare som inte hade hjärta att lämna området ens efter döden”.

Och det är någonstans här det börjar gå upp för en att det är just denna gränslösa vilja till omhändertagande, av allt som är förkommet, sjukligt och vilsegånget, som är romanens huvudtema. Den går igen lite överallt – inklusive i det inte så lite krystade kriminalfall som boken på ytan låtsas handla om…

Och det är, tror jag, som ett emblem för den som de Gaulles dotter står med i bokens titel.

Ringers inre kontakt med systern återupprättas småningom. Det tycks ske i samband med en katolsk påskmässa han besöker i ett litet kapell i Karlskoga. I ett senare samtal med fader Vilnis förklarar denne att man bör be för de dödas själar och att de i sin tur ber för våra. Det gör intryck på Ringer, som trots att han är försenad går därifrån ”i saktare fart än förut”.

Denna märkvärdiga roman – vars överflöd av sidospår och språkliga briljans här förbigås med tystnad – slutar sedan stilenligt med att en före detta proffsboxare är ute i kvällen och vallar sin gudsons hund. Också det ett omhändertagande, i det lilla.

Jan Häll

Fakta: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer

Lars Andersson
Albert Bonniers förlag

Taggar:

Recension

Senaste artiklar