Vi skyller på varandra, marknaden och ormen

Prövningens stund. Skammen har blivit livsluft. Men en man kommer emot oss genom öknen.

”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” säger ormen och skrattar. ”Det är ju helt crazy. Vad är då hela poängen med att ha en trädgård, om man inte får äta all frukt, hugga ner träden, ja göra vad man vill. Trädgården är ju er!”

Vi ser osäkert på varandra. Hur var det Gud sa? Det är svårt att minnas, det känns som om det var länge sedan vi lyssnade. ”Jo, vi får äta frukt från träden, det får vi. Men frukten från trädet mitt i trädgården får vi varken äta av eller röra vid. Gör vi det kommer vi att dö.” 

När vi nu tänker på saken är det hela ganska obegripligt. Hur kan ätande och död hänga samman? Kan man äta sig till döds? Kan ens eget ätande förgöra andra? Och vad är det för slags död Gud talat om, är den vår eller hela trädgårdens? Tankarna slingrar sig.

Detta är väl ändå ett paradis, som en ö i Stilla havet, en arktisk glaciär eller ett samiskt fjällområde. Hur kan döden finnas mitt i paradiset? Ett paradis är väl fyllt av naturresurser, gränslöst utbud i djupen, på marken och i luften, bara att bruka och förbruka. Här borde det väl ändå vara total frihet: Lev, njut och gör vad du vill. Tanken att Gud, gränslösheten själv, skapar begränsningar, ja förbud mitt i paradiset, gör oss irriterade, trotsiga.

Samtidigt är det dubbelt. Vi känner oss också som ett med träden, de som reser sig runt omkring oss som tysta orakel. Vi känner att vi andas in och ut med dem, att de är våra lungor. Här söker vi ro och ny kraft. Så varifrån kommer då denna lust att …?

”Ni kommer visst inte att dö”, säger ormen. ”Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Så vi äter och äter. Och mytens tidlöshet och historisk tid blir ett, och ätandet blir till konsumtion som blir till exploatering och död. Och vi förstår inte hur det kunde eskalera på det här viset.

Våra ögon är öppna. Vi ser att vi inte är jämlika. Vi ser att somliga arbetar i sitt anletes svett medan andra ser på. Vi ser att jorden på allt fler platser ger törne, tistlar och ökensand där träd huggs ner. Barkborrarna angriper träden i vår del av världen. Vi ser att både vi själva och träden är nakna, skyddslösa. Det finns ingenstans att gömma oss för det vi ser, men vi vet inte hur vi ska förhålla sig till denna kunskap.

Skammen blir livsluft, men hur lever man med den? Vi skyller på varandra, på omständigheterna, marknaden, ormen. Vem bär ansvar? Vi skyller på okunskap, men kunskapen har vi ju fått. Så hukar vi under bördan av den kunskap vi har, och förmår inte förena den med vishet, den vishet som ser djupare och längre än till att äta eller ätas, den vishet som har sin källa vid livets träd.

En man kommer emot oss genom öknen. Han är ingen hägring, känns som en kvällsvind. Ur vinden hörs ropet ”Människa, var är du?” och vi hör honom svara ”Här är jag!” Hans hud känner ökensanden. Han har kunskap om törne och tistlar. Han vet vad höga rop och tårar är.

Kan han vara prövad som vi? Han ser skammen i vår blick, skulden på våra axlar, längtan i våra hjärtan. Han bär kunskap om gott och ont i kroppen. Vi ser visheten i hans blick, en vishet som hör samman med helhet, helande och helighet. Andens vind för honom genom öknen. Han kommer inte ensam. Med honom vandrar människor och djur. Träd andas i hans spår. Vart vandringen bär vet vi inte, men vi slår följe.

”Vi äter och äter. Och mytens tidlöshet och historisk tid blir ett, och ätandet blir till konsumtion som blir till exploatering och död.

Fakta: Första söndagen i fastan – Prövningens stund

Tredje årgången: Första Moseboken 3:1−13, 
Hebreerbrevet 5:7−10, Markusevangeliet 1:12−13, 
Psaltaren 31:2−6
Liturgisk färg: violett