Festival på spaning efter hopp

Vid ett av festivalens seminarier ledde Alf Linderman ett samtal mellan Antje Jackelén, Joel Halldorf och Mikael Kurkiala.

Klimatkrisen är akut, själen går i exil och var och en är fast i sin egen filterbubbla.

Deppa ihop – eller gå på existentiell litteraturfestival? I helgen var det 400 personer som valde det senare.

Varför sätta barn till världen när jorden ser ut att gå under, när varje nytt spädbarn ökar koldioxidutsläppen och mänskligheten visat en total oförmåga att hantera sin makt över naturen? Klimatkrisen är så förtvivlad att den hotar existensens själva grund: finns inte hopp så finns inte heller liv.

Passande därför, att ett av de första seminarierna vid Existentiell litteraturfestival i Uppsala ägnas just åt klimatet. Malin Östman från Centrum för miljö och utveckling vid Uppsala universitet agerar moderator och inleder med att räkna upp några av de ångestladdade ord som läget gett upphov till: klimatångest, klimatskuld, klimatskam och klimatpanik. Hur drabbade av dessa tillstånd är poeten Jonas Gren och teologen Anna Karin Hammar?

Jonas Gren plågas av känslan att mänskligheten åker tillväxttåg på väg mot undergången. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan.

– Jag har en dotter med en allvarlig genetisk sjukdom och jag tänker på hur det kommer att vara för henne om 20 år. Sjukvården tar säkert god hand om henne, men vem kommer att ta hand den sjuka världen? Den frågan drabbar mig personligen.

Anna Karin Hammar upplever en stark kontrast mellan den framtidstro som präglade hennes ungdomsperiod och den stora orostid som hennes barnbarn fötts in i. Men hon väljer att betona hoppet.

– Vi kan inte unna oss lyxen att vara deprimerade. Stig i stället fram, du människa, och ta ansvar! Gud är närvarande i all utsatthet, i all skönhet och i allt skapat. Det gör att vi har en otrolig bundsförvant när det gäller att rädda skapelsen.

Vid ett av festivalens seminarier ledde Alf Linderman ett samtal mellan Antje Jackelén, Joel Halldorf och Mikael Kurkiala.

Kyrkan måste enligt Anna Karin Hammar satsa på aktiv handling, och det kvickt, i likhet med biskopen i Karlstad när staden brann år 1865. Hammar citerar Gustaf Frödings rader om biskopen som ”svor och släckte” medan landshövdingen ”grät och bad” och får ett rungande skratt från den överfyllda seminarielokalen.

Malin Östman undrar hur Jonas Gren ser på litteraturens och kulturens roll i klimatkrisens tid. Han svarar att poesin inte är något redskap för att rädda världen.

– Den existentiella dimensionen i poesin handlar i stället om att skapa mening och att hjälpa oss förstå vilka vi är. Jag sätter mig inte ner och skriver någon ”klimatdikt”, även om världen alltid letar sig in i dikten. Och andras texter kan ge mig mening i den värld vi lever i, säger han.

Anna Karin Hammar ser ytterligare en roll för skönlitteraturen:

– Dikten kan göra en annan värld möjlig att föreställa sig. Den uppgiften har litteraturen gemensam med religionen, säger hon.

Två växande kyrkliga rörelser med framtidstro och omsorg om skapelsen är enligt Anna Karin Hammar pilgrimsrörelsen och Forest church som är en del av Fresh expressions, det nyskapande arbetet inom den engelska kyrkan. Skapelsen är ett begrepp hon starkt betonar.

– Det måste vi återerövra och inse att det inte bara syftar på naturen. Människan är medskapelse, i samhörighet med tallen, talgoxen och rådjuret. Vi behöver hitta tillbaka till ursprungsbefolkningarnas insikt att Gud är närvarande i allt som lever. Detta är varken romantisering eller panteism utan en förståelse för att Gud är närvarande i allt – och samtidigt större.

Foto: Lars Rindeskog

Jonas Gren tycker inte att de religiösa orden fungerar för honom:

– Varje grupp och samhälle behöver hitta sina egna sätt att prata om omställning och den storhet vi alla är del av. Jag som inte kommer från ett kristet sammanhang skulle hellre tala om att det finns en helighet i biologin och att ekosystemen har en integritet som människan ingår i.

– I dag går vi med hörlurar och en apparat i handen, säger Jonas Gren och formar handen till en mobiltelefon.

– Vi är avstängda från den natur vi är del av och som vi behöver ta mycket mer på allvar. Den generation som nu växer upp behöver vara i naturen. Det är fundamentalt att vi tar oss ut i skogen.

Dikten kan göra en annan värld möjlig att föreställa sig. Den uppgiften har litteraturen gemensam med religionen.
Anna Karin Hammar

När Anna Karin Hammar talar om vikten av att skärskåda alla sina handlingar och livsval, kontrar Jonas Gren med att han ser en risk i strävan efter perfekt renlevnad.

– Visst kan det bli väldigt lagiskt, medger Anna Karin Hammar.

– Men det finns också ett evangelium i att få lov att återknyta till den stora samhörigheten i tillvaron. Det ger oss ju något. Omsorgen om skapelsen bär ett evangelium som når mycket längre än flygskam och flygskuld.

Dagens andra seminarium har hämtat titeln från en nyutkommen bok: När själen går i exil. Moderatorn Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen, låter bokens författaren Mikael Kurkiala beskriva samtiden:

– Vår tid är överhettad. Tempot ökar lavinartat, människor är rastlösa och det finns mer information än någonsin. Det här leder till en frånvaro i våra egna liv. Vi blir frånvarande i våra relationer och får allt mindre utrymme för eftertanke. Att ”själen går i exil” beskriver både samhällets och individens existentiella tillstånd.

Malin Östman (t h) modererade ett klimatsamtal med Jonas Gren och Anna Karin Hammar. Foto: Lars Rindeskog

Mycket av seminariet kretsar kring sekularisering och de olika sätt den kan beskrivas på. Ärkebiskop Antje Jackelén framhåller att de flesta svenskar trots allt fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan.

– Vi kan bli av med kunskaper, riter och inlärda trosföreställningar men vi blir aldrig av med den längtan efter att bli hela som Mikael Kurkiala skriver om. Det är också en längtan efter att överskrida det vi kan ta på och mäta, säger hon.

Kyrkohistoriker Joel Halldorf tycker att själen i exil är en välfunnen bild.

– Teknologin och kapitalismen svingar oss mot ytan. Problemet är att vi inte har några motståndskrafter som håller emot den rörelsen, säger han.

Mikael Kurkiala beskriver sekulariseringen som ett borttappat språk. Joel Halldorf tillägger att detta språk inte – i sedvanlig individualistisk anda – kan skapas av var och en. Språket måste delas för att fungera, säger han. Där ser han ett problem, eftersom många av de nya gemenskaperna är digitala:

– Jag väljer och väljer bort, jag loggar in och ut och kan dölja människor i mitt flöde. Gemenskapen i den nya teknologin liknar en levande gemenskap men är inte formativ och fostrande på samma sätt.

Kan en litteraturfestival fungera som formativ och fostrande gemenskap?

Längtan efter djuplodande samtal är i vart fall tydlig i Uppsala, med fler intresserade än antalet sittplatser. Och i promenaderna mellan programpunkterna pratar publiken vidare. För den digitalt sinnade finns de flesta seminarier att se i efterhand på existentiellitteraturfestival.se.

Fakta: Existentiell litteraturfestival

Tio seminarier hölls lördagen den 31 augusti i tre lokaler: Uppsala domkyrka, Guldrummet i Katedralkaféet och Mallas sal i Uppsala stadsbibliotek. På fredagen hölls ett författarsymposium på Sigtunastiftelsen enbart för författare, arrangörer och samtalsledare.

Några av författarna var Alex Schulman, Lotta Lundberg, Ylva Eggehorn, Lina Wolff, Lars Björklund och Agnes Lidbeck.

Arrangörer var Uppsala domkyrka och Sigtunastiftelsen med Kristin Windolf och Dan-Erik Sahlberg som projektledare.

Ambitionen är att återkomma nästa år med ett utökat program.

Domkyrkan och stiftelsen jobbar ihop
Kristin Windolf. Foto: Lars Rindeskog

Det existentiella har länge varit marginaliserat i det offentliga samtalet. Nu har trenden vänt, och då vill kyrkan och Sigtunastiftelsen bidra med bredd och fördjupning.

Så ser bakgrunden till den helt nya Existentiella litteraturfestivalen ut.

Initiativet kommer från Kristin Windolf, domkyrkokomminister i Uppsala:

– Jag har haft författarsamtal i domkyrkan i flera års tid. Det har fallit väl ut och jag ville göra mer av det. Så jag tog kontakt med Dan-Erik Sahlberg som är programchef på Sigtunastiftelsen, och sedan har vi gjort allting i mycket god samverkan.

De 300 förhandsbiljetterna var slutsålda redan två veckor före festivalen. Ytterligare cirka 100 biljetter såldes på plats under lördagen. Festivalen avslutades på söndagen med en litterär gudstjänst.

– Vi är fruktansvärt nöjda och den upprymdheten delar vi med författarna, som vi fick en fantastisk start med redan på fredagen. Då hölls ett författarsymposium på Sigtunastiftelsen, där en teamkänsla utvecklades mellan samtalsledare och författare.

Att samtala i kyrkorummet ger en särskild kvalitet, menar Kristin Windolf.

– Upplevelsen påverkas av själva arkitekturen och det faktum att det är ett rum där vi döpt och begravt våra anhöriga. Det stämmer till ett slags allvar men också hoppfullhet i samtalet, säger hon.

Kristin Windolf och Dan-Erik Sahlberg har delat på projektledarskapet. Eftersom Sigtunastiftelsen har slutat medverka i Sigtuna litteraturfestival, nappade Dan-Erik Sahlberg gärna på Kristin Windolfs nya förslag.

– Det har varit roligt att samarbeta med Kristin och vi har haft fantastiskt folk bakom oss, säger han.

– Vi har tidigare varit med i den existentiella filmfestivalen. Detta är lite samma upplägg där vi definierar det existentiella inte bara som religion och tro utan också ställer frågor om till exempel klimat, teknik och ensamhet.

Brita Häll

Foto: Lars Rindeskog

Senaste artiklar