Lyckan över en gimel – och ett omistligt judiskt kulturarv

Foto: Getty och Magnus Aronson

Det som Europa förlorade när nazisterna försökte utrota judarna och romerna kom nära mig för några år sedan. Det var en söndagskväll när min vän Bert Lehmann ringde från New York. 

Krönika av Mikael Mogren med anledning av Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Förintelsens minnesdag väcker djup saknad i mig. Dels tänker jag på alla som förlorade sina liv, alla plågade, alla sönderslagna familjer, hem och samhällen. Dels tänker jag på de skador som Förintelsen gav Europa.

Det gnistrande, spännande Europa släcktes ner. Romerna, judarna och polackerna i Europa utsattes för folkmord grundade på rasistiska föreställningar. Det som efteråt återstod av Europa blev mycket tråkigare.

Det som Europa förlorade när nazisterna försökte utrota judarna och romerna kom nära mig för några år sedan. Det var en söndagskväll när min vän Bert Lehmann ringde från New York. Han var ortodox jude och hade lämnat Sverige 1939 efter att Hitler gått in i Polen.

Han blev nästan 100 år, och de sista tio åren ringde han mig varje vecka. Vi hade lärt känna varandra i Svenska kyrkan i New York när jag arbetade där. Genom samtalen fick jag glänta på dörren till en värld som i tusentals år var lika självklar i Europa som det svenska och det franska. På några ynka år var det förstört.

Genom samtalen fick jag glänta på dörren till en värld som i tusentals år var lika självklar i Europa som det svenska och det franska.

Eftersom Bert Lehmann kom från en familj med ortodoxa judar, hade han lärt sig att flera gånger om dagen läsa i Tora. Tora är samlingsnamnet på de fem Moseböckerna, de viktigaste i det judiska arvet. Den där speciella söndagen som Bert ringde till mig hade han som vanligt varit i synagogan dagen innan.

När han satt där och följde med i läsningen ur Leviticus, Tredje Moseboken, upptäckte han plötsligt något nytt. I det trettonde kapitlet, trettiotredje versen, stod det en stor bokstav som borde vara liten. Under de dryga nittio årens läsningar hade han aldrig sett det förut.

Det han hade upptäckt var en gimel, det vill säga den tredje bokstaven i det hebreiska alfabetet: Alef, bet, gimel. Men just denna gimel var så besynnerlig. Den var en versal, en stor bokstav, mitt i en text.

– Mikael, Mikael, vet du vad det var? frågade han och lät lycklig som ett födelsedagsbarn.

Han berättade och jag lyssnade med stort intresse. Först hade han tänkt att det kanske var ett tryckfel. Därför jämförde han med andra biblar, men ordet galash, att raka sig, hade en omotiverat stor gimel i alla utgåvor.

Lehmann kontaktade sina barn. som är trogna Toraläsare, och sin rabbin, men ingen visste svaret. Då gick han igenom sitt bibliotek med många kommentarer till Tora, och hittade till slut lösningen. Han jublade i telefonen:

– Det är Toras mittpunkt, Mikael! Just denna gimel visar mitten av alla bokstäver i Tora. Är det inte otroligt? Tänk att jag aldrig hört det förr och inte vår rabbin heller.

Hans sprudlande glädje skar rakt genom årtusendena. Fyndet i det judiska och kristna folkens grundskrifter hade gjort min vän Bert överlycklig. Den lyckan står inte att finna i ett Europa där den judiska närvaron nästan utplånades i förintelsen.

Den frodas heller inte i en kultur där religionernas mångtusen­åriga rotsystem blir alltmer okänt. Det är medvetet som jag skriver en kultur, eftersom Förintelsen gjorde Europa enfärgat, ja rent monotont.

Glädjen över en stor bokstav kan tyckas vara obegriplig, imbecill, i alla fall ingenting att sakna. Men jag saknar den väldigt mycket. Det är saknaden av det Europa som gick förlorat i Förintelsen.

Mikael Mogren
biskop i Västerås stift