Halldorf är den kristna debattröst som medierna ofta ringer först

Han är beredd att skjuta från höften och kasta sig in i en debatt utan att ha alla svaren. Det gör Joel Halldorf till den som medierna ofta ringer först när de vill ha kommentarer om religion. I höst är han aktuell med ännu en bok.

För några år sedan blev offentligheten något av ett andra arbetsrum för Joel Halldorf, som är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm. Dörren till det offentliga rummet öppnades 2015 när Expressen bad honom skriva en julaftonskrönika.

Han visste genast vad han ville skriva om, för tankarna hade redan ett tag snurrat kring Sveriges beslut att stänga gränserna under flyktingkrisen. Krönikans ärende var tydligt:

På den yttersta dagen blir den första fråga som vi får svara på inte vad vi har trott på, eller hur mycket vi har tjänat. I stället frågar Jesus: Vad har ni gjort för dessa mina minsta?

Texten fick en enorm spridning.

– Då upplevde jag första gången det där trycket från offentligheten, ett tryck som spränger fromhetsvallen. Den texten gjorde det, säger Joel Halldorf.

Det kändes skrämmande. Nu var han ute på de stora plattformarna, där exponeringen och därmed utsattheten var något helt annat.

– Jag ifrågasatte vem jag var att ta det utrymmet, det finns ju många klokare röster. Men samtidigt hade jag länge undrat varför det ofta var så extrema röster som representerade kristna perspektiv i media, röster som ofta saknade församlingsförankring. Varför fick de utrymme?

– För att de tackar ja, sa en vän som är journalist. Då släppte låsningen för mig. Nu försöker jag tacka ja om jag får frågan. För jag vet att efter mig på listan står sällan en klok pastor eller professor, utan ofta någon ganska onyanserad person.

Brukar du tipsa om andra kristna röster när medierna ringer?

– Ja, när jag behöver säga nej gör jag alltid det. Jag är glad att många fler kloka kristna röster hörs i dag, jag vill inte dra det här själv.

Joel Halldorfs stil passar in i vår tids medielogik, som kräver att debattören skjuter från höften, spetsar till ärendet och kastar sig in i debatten utan att ha alla svaren klara.

Joel Halldorfs samtal med Christer Sturmark, en av grundarna till förlaget Fri tanke som ger ut Halldorfs senaste bok, filmas. Foto: Lars Rindeskog

– Det får inte bli för allvarligt och tillrättalagt. Därför gillar jag Expressen som plattform. Där finns en samtalsglädje som inte är så städad hela tiden.

– Jag tror det är därför biskoparna inte når igenom mediebruset, för de kan inte prata på det sättet. Knappast präster och pastorer heller, för de har ett ansvar att hålla ihop sina församlingar. Deras ord ses ofta som hela kyrkans åsikt, och därför kan de inte skjuta åt en massa håll hela tiden.

Joel Halldorfs senaste stora inlägg i det offentliga samtalet är boken Gud: Jakten. Boken går i samma spår som hans tidningstexter men försöker gräva djupare och formulera teologin tydligare.

Det handlar en hel del om att avdramatisera sådant som kan kännas olustigt för en religiöst ovan läsare.

Joel Halldorf liknar tungotal vid improviserad jazz, belyser hur missionärer och kolonisatörer sällan gick hand i hand och beskriver andliga upplevelser med allmänmänskliga ord: stunder av insikt om universums storhet, som en förundran över stjärnhimlens många lager.

Alla får kanske inte andliga upplevelser, men dyrkan tror jag finns hos alla. Vi placerar, medvetet eller omedvetet, något i centrum.

Tesen är att människan i grunden har andliga behov, att alla då och då drabbas av vad han kallar existentiell svindel. Människan är homo adorans – den tillbedjande eller dyrkande varelsen.

Uttrycket kommer från den ortodoxa teologen Alexander Schmemann, men bruket är färgat av Joel Halldorfs husgud Augustinus.

Är verkligen alla människor religiösa? Jag vet många som inte alls drabbas av existentiell svindel på det sätt du beskriver.

– Alla får kanske inte andliga upplevelser, men dyrkan tror jag finns hos alla. Vi placerar, medvetet eller omedvetet, något i centrum och vi har vissa ideal och koncept som ska hålla ihop våra liv.

– Det här betyder inte att vi inte skulle vara politiska, kulturella eller ekonomiska varelser. Men vi är också religiösa.

Men har människor längre ett centrum i sina liv, ett ”det du allra högst värderar är din gud”? Livet i dag verkar fokuserat på en mängd olika konkreta saker, utan att något blir det viktigaste.

– Även till exempel ett småborgerligt livspussel-liv, utan någon synbar högre strävan, kan ha vissa fundamentala saker i centrum. Till exempel trygghet och kontroll. Att barnsäkra sitt hem, uppdatera bilförsäkringen, vaccinera sig.

Människans religiösa instinkter ska alltså finnas kvar trots sekulariseringen, men finner andra vägar såsom konsumtion, nationalism, digitalisering. De alternativa vägarna får ofta en negativ klang i boken.

Ser du alls något positivt som de religiösa instinkterna har lett till, som inte är religion?

– Jag tror inte att konsumtion, viss form av nationalism eller digitalisering är ont i sig. Men det blir negativt när det tar religionens plats. Då blir nationen helig och konsumtionen något som ska tillfredsställa mycket djupare behov än materiella.

– Men det mer positiva exemplet i boken är sekulär humanism. Jag ställer ju vissa kritiska frågor där också, men det är i alla fall en livsåskådning.

– Den romantiska kärleken blir ett problem när vi ger vår partner uppgiften att ge oss mening, tröst, sammanhang och riktning. Då förväntas partnern inta en gudomlig roll, vilket får relationen att kollapsa. Ingen kan bära det. Det är min poäng, att inget annat helt mäktar ta Guds plats.

Boken återkommer ofta till upplysningstiden. Joel Halldorf för fram att upplysningen ofta var elitistisk, och att de som gjorde upplysningsidéerna folkliga var de kristna väckelserörelserna och frikyrkorna. Dessa var mycket progressiva för sin tid.

Vad har hänt med det här arvet? Kan man kalla dagens väckelserörelser och frikyrkor i Sverige för upplysta?

– Det är delvis bortglömt, hur mycket väckelserörelserna i Norden var med och byggde demokrati. Det är historiskt allmängods, men behöver återvinnas i varje generation.

– Å andra sidan är bildningstraditionen mycket levande i våra kyrkor. Många redaktioner förvånas över det engagemang mina texter väcker hos läsare, men jag har ju vetat att frikyrkofolk alltid har läst tidningar och diskuterat samhällsfrågor.

– Att jag fått ökad synlighet i media beror mycket på att de här läsarna ger sig till känna. Jag tror det är en ödesfråga för kyrkan att bevara det här upplysningsarvet. I kyrkan kan vi ha tillförsikt till vetenskapen, men också bäras av en djupare förtröstan på att vi lever i Guds värld.

Fakta: Joel Halldorf

Ålder: 40

Bor: Bestorp söder om Linköping

Gör: Docent, högskolelektor i kyrkohistoria, EHS, samt skribent på bland annat Expressens kultursida

Böcker: De två senaste är Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet (Fri tanke, 2020), samt Gud: Återkomsten. Varför religionerna kommer tillbaka och vad det betyder (Libris, 2018)

Liisa Mendelin