John Sjögren om hur man hittar sin roll

John Sjögren har skrivit en tredje bok i en löst sammanhållen serie. Foto: Adam Wrafter/SvD/TT

Recension. Kapitlet om scenkonsten roade Caroline Krook mest. Hon har läst John Sjögrens essäbok Efterföljelsens glädje – Om att hitta sin plats i Guds drama.

John Sjögrens senaste essäbok är en fristående fortsättning på Konstens sakrament (2015) och Återställelsens glädje (2017). Jag upplever den här boken mer teologisk än föregångarna. Framför allt är författaren i denna bok djupt påverkad av Hans Urs von Balthasar ( schweizisk jesuit, 1905–1988).

En författare behöver givetvis inte ha någon speciell målgrupp som hen vänder sig till. Sjögren har nog inte det, han skriver för att det är så roligt att skriva och för att bena ut sina olika tanketrådar. En luthersk biskop är inte målgrupp – men erbjuds naturligtvis att läsa. Det är många teologiska resonemang som jag har svårt för.

John Sjögren är en fristående katolsk kulturskribent och teologin är i vissa stycken mycket ”katolsk” till exempel synen på Maria, nattvarden som offer, och den hebreiska bibeln enbart som en bakgrund till den fullbordan som är Jesus Kristus.

Men trots ett visst främlingskap har jag funnit stort nöje i läsningen av några av essäerna. Som en fjäril flyger från blomma till blomma och stannar en stund, så rör sig Sjögren mellan konstens olika utövare och låter sig inspireras av dem. Ett sammanhållande tema är själva kallelsebegreppet.

Du är kallad till efterföljelse, en roll väntar på dig i Guds stora drama och du får vara med om att gestalta detta drama och tyda det. Du måste helhjärtat gå in i din roll men du har frihet att tolka den. Människan finner sin roll i dialog med livets författare.

Som en fjäril flyger från blomma till blomma och stannar en stund, så rör sig Sjögren mellan konstens olika utövare och låter sig inspireras av dem. 
Caroline Krook, recensent

Sjögren tar avstamp i ett konstverk av Caravaggio som föreställer hur Matteus kallas till lärjunge. Konstverket är också bokens omslag. Han vill visa på hur Jesus kallar från leda och hopplöshet ut i ett liv i spänning och meningsfullhet. Kallelsen är universell och giltig i alla tider. Nya livsöden och situationer kliver fram ur skuggorna när Jesus pekar och säger ”Följ mig!”.

Sjögren lämnar konsten och ger sig ut i litteraturens värld och fladdrar runt Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Han hittar både kopplingar och skillnader mellan Dostojevskij och Sartre. Han stannar hos Tolkien och Sagan om ringen.

Hans associationer är långt ifrån ytliga men kräver av läsaren en god kännedom om de verk han fladdrar runt. Någon introduktion gives inte.

Det kapitel som roade mig mest är det om scenkonsten. ”Världen är en scen och alla män och kvinnor är aktörer.” I skådespelaren ser vi oss själv, teatern är en spegel i vilken vi speglar oss själva.

Det här är en bok som jag definitivt inte tar till mig helt och hållet – ändå är jag tacksam över att den är skriven. Det är ganska ont om djupt bildade, fromma kristna författare som bjuder in oss att vara medvandrare en stund.

Boken försöker klargöra, förtydliga och systematisera. Jag är tacksam över att författaren inser att det inte alltid går att klargöra och han hänvisar klokt nog till Augustinus: ”Om du förstår, är det inte Gud.”

Caroline Krook

Taggar:

Recension Bok

Senaste artiklar