Kärlek som bot mot klimatångest

Välskriven men med brister i berättandet. Det tycker Kyrkans Tidnings recensent om Jonathan Franzens essäsamling. Foto: Bjørn Opsahl

Fredrik Hielscher har läst Jonathan Franzens essäsamling Här slutar världens ände.

Några oförsonliga positioner dominerar klimatdebatten:

De som menar att kapitalismen måste kullkastas för att rädda världen (Naomi Klein).

De som är övertygade om att globaliseringen och frihandeln kommer att driva fram innovationerna som löser problemen (Steven Pinker).

De som med näbbar och klor förnekar att klimatförändringarna alls har med mänsklig påverkan att göra (Donald Trump).

Författaren – och fågelskådaren – Jonathan Franzen söker i sin andra essäsamling Här slutar världens ände (svensk översättning av Johan Nilsson) ställa om skärpedjupet i frågan. Genom tubkikaren får han syn på något annat än klimatalarmisternas fågelperspektiv; det nära, begripliga, greppbara.

Här spelar essän som litterär genre en väsentlig roll, menar Franzen. Den ”uppmanar … dig som läsare att ställa frågan om du kanske själv har lite fel, eller kanske fullständigt fel, och att föreställa dig varför någon annan skulle kunna hata dig”.

Trots att det finns ytliga likheter mellan essän och samtidens korthuggna Twitterprosa, är de två väsensskilda: sociala medierna förstärker filterbubblorna, essän bryter upp.

I ”Essän i en mörk tid” lägger Franzen åtskillig energi åt att försvara sina skildringar av flygresor och kryssningar till jordens alla hörn, allt för att kunna bocka av kejsarpingviner, grönstrupiga kariber och neumannstubbstjärtar på listan över skådade arter.

Men texten är också ett stenhårt utfall mot ”klimatet” som allestädes närvarande plakatord.

Nu har klimatförändringarna gett oss en eskatologi som matchar våra skuldkänslor perfekt: snart, i en djävulskt het framtid, är dome- dagen här. Om vi inte ångrar och bättrar oss kommer den vredgade jorden att behandla oss alla som syndare, rasar Franzen.

Han tar den anrika amerikanska fågelorganisationen National Audubon Society som exempel. Den pekade i en uppmärksammad kampanj ut klimatförändringarna som det största hotet mot fågellivet – vilket är löjligt eftersom inte en enda fågel hittills har dött av temperaturökningen, påpekar han.

”Nu har klimatförändringarna gett oss en eskatologi som matchar våra skuldkänslor perfekt: snart, i en djävulskt het framtid, är domedagen här. Om vi inte ångrar och bättrar oss kommer den vredgade jorden att behandla oss alla som syndare”, rasar Franzen.

Men någon klimatförnekare är han inte, tvärtom. Skadan är redan skedd. Och även om vi skulle göra helt om i dag, så skulle det på sin höjd resultera i mer tid. Men vilken tid då?

Detta abstrakta klimathot vinner mark på bekostnad av de konkreta insatser som miljöaktivister sysslat med i årtionden, menar Franzen. Han upprepar den underförstådda fråga Rachel Carson ställde i Tyst vår: ”Kan vi verkligen godta att fåglarna försvinner från världen?”

Det är värdefullt att gräva där du står; att kämpa för artrikedomen i Amazonas, att motarbeta fågeljakten i Albanien. Franzen uttrycker det kyrkligt: Klimatfrågan är släkt med den New England-puritanism som han växte upp i. Som orniotolog lockas han numera av Franciskus av Assisis kärlek till det konkreta.

Den nyligen bortgångne filosofen Roger Scruton är inne på samma spår. I boken Att vara konservativ skriver han: ”Det är enbart på det lokala planet som det finns ett realistiskt hopp om förbättring”. Överstatlighet och globalt förmynderi avfärdas som lösningar på problemen, de ses i detta ljus snarare som orsaker.

Miljöförstöring och klimatutsläpp är resultat av en övergripande ekonomism där kärleken till hemmet – oikos – försvunnit. Det moderna samhället har tappat tidsperspektivet, både bakåt, till historia och tradition, men också genom att vi ständigt knuffar fram kostnaderna för hur vi lever nu till framtida generationer.

Vi externaliserar kostnaderna, för att använda nationalekonomiskt språkbruk.

Trots vitt skilda ideologiska lojaliteter och identiteter möts här Scruton och Franzen. Jonathan Franzen, vars ”sympatier ligger hos vänstern”, menar att vi nyktert borde acceptera våra brister, snarare än att sätta hoppet till att fler – i strid med detta att vara människa – ska välja att släpa på pappersmuggar i timtal för att kunna lämna dem i lämpliga återvinningskärl eller att sluta flyga för att kolla in några fler fågelarter.

”Människor är människor, och gener är gener. Den dagen, den sorgen”, som Franzen skriver.

Ämnet, personerna, formen, språket, är några anledningar av flera till att vilja läsa en essä. Vad är det då som förenar texterna i Här slutar världens ände?

Ingenting, utom att de är skrivna av Jonathan Franzen.

Det är välskrivet, visst. Men ofta är det inte tillräckligt för att täcka upp för bristerna i berättandet. Varför skulle jag, som är marginellt intresserad av ornitologi, vilja följa med på safari i Östafrika eller fågelskådning i Karibien?

Samlingen blir helt enkelt för spretig. Den har några ordentliga toppar och likaledes en hel del gråa dalar.

Titelessän är en av höjdpunkterna. Berättelsen växlar mellan en vänskapsskildring – om förlust och strävsamhet – och en resa till Antarktis, där Franzen (för en gångs skull) hyllas som hjälte för att ha pekat ut en kejsarpingvin.

De inledande kapitlen är också särskilt starka, mycket tack vare att de drivs av ett starkt patos. Dessutom lyckas han här förhoppningsvis pricka in essäns och litteraturens unique selling point: att få läsaren att tänka om.

För trots bristerna bidrar Här slutar världens ände med något som i svensk kontext ofta lyser med sin frånvaro: en konservatism med ett ärligt klimat- och miljöpatos.

Det perspektivet borde gynna alla, oavsett ideologisk hemvist.

Fakta: Här slutar världens ände

Jonathan Franzen
Brombergs

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift