Krönika av Anne Sörman.
Jag tänker på boken. Den konkreta fysiska boken. Den blir liggande på bordet i veckor. Bilden med flickan som ser rakt in i dig, det svartvita fotografiet, det tidlösa leendet, en flicka som är på samma gång en vuxen kvinna och ett barn, på samma gång en flykting och en diva-gestalt, med svart kol under ögonen. Ett bråte, en bråte, ett slags tidlös lägertillvaro som skymtas bakom henne.
Det kunde vara i dag. Gaza eller Charkiv i dag. Med det är Libanon, hon kommer från Palestina, det är 1948.
Bernt Hermele borde få ett pris. Kanske har han redan fått det. Det finns sådana människor. Som ger sitt liv, och sin tid och sin penna åt sanningen – eller åt att teckna ned snart bortglömda historier. Han ägnade år åt att samtala med förintelseöverlevare, själv jude och med fasansfulla minnen och erfarenheter i den egna familjen.
”När husen raserats och kartorna ritats om blir själva minnet en motståndshandling.”
Sedan började Bernt Hermele också att närma sig och berätta den palestinska katastrofen. Vad var det egentligen som hände för dem – under de åren då staten Israel bildades? Hur gick det till ur de fördrivnas perspektiv? Platsen där hans egen mor mördades, Netanya i Israel hette tidigare Umm Khaled och låg i Palestina.
Myten att de judiska överlevande från Europa fick öknen att blomma – är sedan länge genomskådad, men berättelserna om den systematiska förstörelsen av det palestinska; det vill säga judiska, muslimska och kristna bebyggelsen, livet och kulturen som fanns långt innan staten Israel etablerades – är märkligt oberättad. Det är ett osynliggjort narrativ. Att människor mördades, skrämdes, hotades, att hundratals byar utraderades – ja du läste rätt – att flyktingarna strax spreds över hela medelhavsområdet för att aldrig mer få återvända.
”Här finns bara kaktusar kvar.”
”Där låg vår brunn.”
”Här gick våra djur på bete.”
Bernt Hermele har samtalat med ett sjuttiotal män och kvinnor med minnen från Nakban – det arabiska namnet på katastrofen 1948. Samtalen har skett i Sverige, i Libanon, i Jordanien, Israel
och i det ockuperade Palestina under flera års tid. Vid några av resorna var Cato Lein fotograf, de flesta intervjuer genomfördes med tolk.
”Jag borde döda dig.”
”Varför det, för att jag är jude?”
”Nej ingen anledning, jag ville bara få dig att skratta.”
Ordväxlingar som många journalister skulle klippt bort, låter han vara kvar. Vittnesmål läggs till vittnesmål, röst efter röst.
Trådar blir ibland hängande, upprepningen och subjektiviteten blir tydlig, minnets opålitlighet likaså, men den blir verksam då berättelse läggs till berättelse, och växer samman till en väv.
”Vi flydde från by till by. Vi sprang på dagarna och sov i oliv-lundarna på nätterna, utan täcken, utan någonting.”
”Vi hörde rykten om en massaker i Dayr Yasin. Vi blev rädda och flydde till Balad al-Shaykh, en arabisk by i närheten av Yajur. Jag var gravid i femte månaden. Vi grät hela tiden.”
”Det fanns en brittisk militärbas i närheten och vi lyckades ta oss dit. Därifrån blev vi transporterade till Akka i Militärfordon. (…) När vi kom fram släpptes vi av på torget.”
Boken Nakba – katastrof inför våra ögon är en bok som verkar. Som gör något med läsaren. Den bidrar med kunskap och vittnesmålen ger en irriterande lust att veta och lära mer. Alltså: Det fanns ett liv i det heliga landet innan staten Israel bildades. Det fanns skolor, hamnar, det fanns rika och fattiga, köpmän och bönder. ”Vi hade en citronlund, våra grannar var judar, vi åt ofta tillsammans.”
Själv berörs jag starkt av ett fotografi på sidan 155, från Nahr el Bared – den kalla floden i norra Libanon, ett flyktingläger som
upprättades av UNWRA för palestinaflyktingar i början av 1950-
talet. (Jag vistades där i mitten av 1980-talet och arbetade på en sjukvårdsklinik.) Först var det tält. Sedan byggdes baracker, sedan byggdes våning efter våning på höjden, när familjerna växte.
Kvarteren i lägren fick namn av de galileiska byarna de tvingats att lämna. I dag är lägret snarast att likna vid en förslummad, fattig förort där tv-apparaterna står på, när det finns ström, och invånarna våndas med katastrofen som sker i Gaza, inför deras ögon. Men här på bilden från 1952 syns ännu de snöklädda bergen.
Anne Sörman,
präst
LÄGG TILL NY KOMMENTAR