Personlig sorg tar plats i offentligheten

Det har blivit allt vanligare att skriva i jagform om sorg, både på sociala medier och i böcker.

Vad säger det om vår tid? Har vi blivit individualister också när vi bearbetar sorg?

Det är sommar 2018 och Musse Hasselvall har precis blivit dumpad av kvinnan han älskar. Ett par år tidigare hade hans pappa avlidit i suicid, och mitt i allt väller sorgen över honom. Han börjar skriva. Först privat, sedan offentligt på sina konton på Instagram och Facebook. Eftersom Musse Hasselvall är känd, bland annat som programledare på teve och kampsportare, får texterna om sorg mycket uppmärksamhet.

– Just då kändes det alldeles nödvändigt att skriva om sorgen offentligt, säger Musse Hasselvall när jag träffar honom på bokmässan i Göteborg.

– Men ganska nyligen insåg jag att det offentliga skrivandet egentligen handlade om något väldigt fegt. Jag skrev i ett slags skenande panik. Jag skrev offentligt för att jag inte kände att jag hade någon specifik person att vända mig till. I stället frågade jag många.

I de korta texterna beskriver Musse Hasselvall hur han fylldes av en märklig stolthet när polisen ringde och berättade att pappan hängt sig. ”Det var som att han för en gångs skull gjorde något ordentligt.” Som barn sade Musse Hasselvall ofta ”jag älskar dig” till sin pappa, som ett slags försök att hindra honom att ta livet av sig. På Instagram skriver han om kampen att kunna säga de tre orden till en flickvän, och vilka traumatiska bilder det väcker i honom.

Musse Hasselvall skrev om sin sorg på sociala medier och fick enormt gensvar. Senare blev det en bok. Foto: Janerik Henriksson/TT

Han försöker gråta på sin pappas begravning men har svårt att känna något över huvud taget. ”Gick iväg en stund för mig själv. Det hjälpte inte det heller. Jag kunde bara känna hur irritationen växte sig starkare över att ens behöva hantera det här.”

Hans 30-tal inlägg om sorg fick hundratals kommentarer, tusentals likes och inkorgen fylldes av meddelanden från personer, mest män, som delade med sig av sin berättelse om sorg. Främlingar kunde komma fram på gatan och säga tack. Han får ofta tysta nickar av okända män.

– Det är som att vara med i en hemlig klubb, en klubb för oss som upplevt sorg.

Inläggen på sociala medier blev till en bok på Brombergs förlag: Sorgen. Smärta är vekhet som lämnar kroppen. Efter utgivningen har Musse Hasselvall synts i många tevesoffor, radiostudios och tidningsspalter. Mest har mottagandet varit positivt, men en del har blivit upprörda.

– Ofta har man velat prata om ”likes”, om den bekräftelse jag fått när jag delat mina texter på sociala medier. Det är väl inget konstigt med att en människa behöver bekräftelse och det är väl extra tydligt att jag gör det, som har jobbat på teve en stor del av livet och till och med slagits i en bur i kalsonger.

Men att tro att det bara handlar om att få ”likes” är enligt Musse Hasselvall att förminska hans sorg.

– Om jag hade skrivit en låt, eller bara en bok direkt, så hade jag aldrig fått de här frågorna. Men sociala medier anses som det smutsiga bekräftelsebehovet, eftersom det är var mans sätt att få bekräftelse.

Lina Schollin Ask skriver i sin bok om sorgen efter dottern Ingrid. Foto: Kajsa Göransson

På samma bokmässa där jag träffar Musse Hasselvall finns även författaren Lasse Berg och barnläkaren och konstnären Lina Schollin Ask. De har båda skrivit självbiografiskt om förlusten av ett barn. Lasse Bergs vuxna dotter dog i en olycka i hemmet och Lina Schollin Asks dotter dog plötsligt och oförklarligt vid ett och ett halvt års ålder, samtidigt som Lina var höggravid.

– Jag började skriva dagbok ganska tidigt efter Ingrids död, när jag var föräldraledig med lillasystern. Det var ett sätt att vara nära Ingrid. Senare skrev jag för att hennes syskon som vuxna ska kunna läsa om den här tiden, säger Lina Schollin Ask på ett seminarium med Lasse Berg.

Lasse Berg har skrivit varje dag sedan han var 20 år. Men när dottern Linda dog försvann skrivlusten helt.

– Jag skiter i det där, tänkte jag. Men så när min fru var på semester började jag ändå skriva, och på de två veckorna rann det bara ur mig, säger Lasse Berg.

Han läste en del sorgelitteratur, men kände inte igen sig.

– Jag störde mig på bitterheten i den. I stället ville jag i mitt skrivande ta reda på vad som händer i hjärnan vid sorg. Vad säger vetenskapen om att homo sapiens sörjer sina döda? säger Lasse Berg.

– Visst kan det vara bra att prata med en psykolog men det är ändå inte ett naturligt samtal, det är en transaktion.

Egentligen är det först på 2000-talet som det blivit så många som skriver så naket om sig själv och sin sorg. - Maria Wahlström, litteraturforskare

Historiskt sett är det relativt nytt att skriva om sorgen på det här självupplevda sättet.

Maria Wahlström har forskat om moderna självbiografiska sorgeskildringar vid Stockholms universitet. Hon fick upp ögonen för fenomenet när hennes pappa dog för fyra år sedan.

– Då lade jag märke till att det kommit många självbiografiska sorgeskildringar. Det är en del av en självframställningsvåg, att vi över lag skriver mera självbiografiskt i dag. Egentligen är det först på 2000-talet som det blivit så många som skriver så naket om sig själv och sin sorg, utan att låtsas att det handlar om någon annan genom att skriva fiktivt om det, säger Maria Wahlström som till våren kommer ut med en bok om sin forskning.

Att skriva om de döda och sorgen är ändå inget nytt. Redan under antiken skrev man elegier om de döda, ett slags hyllande sorge- och klagodikter. Under romantiken, på 1700-talet, uppstod en vurm för kyrkogårdar. Poeter diktade om vad som fanns i gravarna på ett mystifierande sätt, men det handlade om ett slags melankoli över sin egen förgänglighet.

– Det vi ser nu började redan på 1960-talet men i mycket mindre omfattning. Då skrev exempelvis C S Lewis personligt om sorgen efter sin fru i boken Anteckningar under dagar av sorg och Simone de Beauvoir om sin mamma i boken Avled stilla. Medan Lewis för ett religiöst resonemang där han ifrågasätter döden och livet, går de Beauvoir steget längre och skriver även i viss mån ifrågasättande om sin mamma.

I dagens sorgeskildringar är det mycket vanligare att även skriva om den avlidnes negativa egenskaper. Främst är det enligt Maria Wahlström avlidna föräldrar som får kritik.

Lasse Bergs dotter dog i en olycka. Under två veckor skrev han boken om sin sorg. Foto: Henrik Montgomery/TT

Att skriva om sorg i jag-form faller sig ganska naturligt i vår tid.

– Allt hänger på individen i dag. Det är jag och mig och mitt liv som är speciellt, och då är det inte så konstigt att det färgar av sig på sorgelitteraturen.

Det är inte längre enbart författarna som skriver. En vecka i oktober ser jag fyra dödsbud på min mobilskärm. En vän lägger upp en kompisbild från tonåren på Instagram och skriver att hennes svägerska dött i cancer och att hon inte kunde närvara på begravningen.

Influeraren Clara Lidström postar en bild på ett begravningskapell och skriver ett kortfattat farväl till ”den grova handens mjuka tag om min”. Sociala medier är vår nya familjespalt och det är ofta där vi nås av budet om både nyfödda och döda.

– På ett sätt kan sorgeböckerna, och att skriva om sorgen på sociala medier, ses som en ersättning för de gamla ritualerna kring döden, säger Maria Wahlström.

Taggar:

Sorg Litteratur Bok

Liisa Mendelin

Senaste artiklar