Picassos motstånd mot åldrandet och döden

Det är en händelse. Mer än trettio år har gått sedan Moderna museet senast visade Pablo Picasso (1881–1973) i större format. Utställningen är ett samarbete med bland annat museet PoMo i Trondheim.

När det nu sker efter tre decennier är det konstnärens sena verk det handlar om. Utställningen Sena Picasso omfattar ett åttiotal målningar och verk på papper tillkomna mellan 1963 och 1972.

Det är ingen liten utställning, ändå är bara en bråkdel här. Under sina sista tio år skapade Picasso 3 100 verk.

Det enorma antalet är i sig ett svar på frågan om vad som händer i ett konstnärskap när slutet närmar sig. Fasar man ut eller hittar man en ny växel? För Picassos del var skapandets sista kapitel en utforskande och högproduktiv fas.

Den sker mot bakgrund av både motstånd och avskildhet. 1961 hade Picasso nyligen gift sig med Jacqueline Roque och tillsammans med henne flyttat från Cannes till den avsides belägna byn Mougins. Flera viktiga vänner och konstnärskollegor hade dött. Picasso drog sig undan från offentligheten.

Synen på hans konstnärskap hade också förändrats. Konstscenen hade sprungit förbi kubismens fixstjärna. Kritikerna skrev ner honom, de unga popkonstnärerna skapade från en annan position.

Parallellt med detta levde myten Picasso. För den breda allmänheten var han Konstnären med stort K. Ett antal stora utställningar arrangerades.

Och de miljömässiga förutsättningarna var goda, i det nya hemmet fanns plats för två stora ateljéer.

På Moderna museet kan man följa spåren av allt detta. Utställningens anslag utgörs av kontrasten mellan det livshyllande verket Källan, målat av den nyblivne pappan Picasso 1921, och Den kissande kvinnan från 1965 – ett verk som representerar mycket av det som kännetecknar Picassos sena arbeten. Yviga, på gränsen till nonchalanta, penseldrag. Den nästan påträngande kroppsligheten.

Fyra porträtt möter publiken i första rummet. De ingår i en svit av totalt 50 porträtt som Picasso målade under en och samma vecka. Curator Jo Widoff beskriver hur konstnären tröskade motiv för att pröva hur långt han kunde dra dem.

- Det är ett omprövande som pågår. Picasso undersöker hur långt ett ansikte kan bära. Det är mer måleriska övningar än porträtt. Samtidigt bygger han in sig själv, verken kommer närmre och närmre konstnären, säger hon.

I en annan avdelning finns svartvita blyertsteckningar. Picasso målade på dagen och tecknade på natten. Här finns också verken som speglar tidens massmedier och som tagit intryck av de pornografiska program som då visades på fransk tv. Bilderna ansågs provocerande och visades först inte öppet.

Samhället och politiken är i övrigt avlägsna i utställningen på Skeppsholmen (även om Picasso under det sena 1960-talet noga följde studentrevolterna och karikerade den franske presidenten). 

Massakern i Korea (1951) blev Picassos tredje och sista stora antikrigsmålning vid sidan av den välkända Guernica (1937) och The Charnel House (1944-45).

Konsthistoriken Louise Mahler skriver i katalogen att ”det enda som upptog honom – nu mer än någonsin – var han själv och hans konst”.

Picasso bidrog tidigt till mytologisering som uppstod kring hans person och konstnärskap. Utställningen på Moderna museet visar hur han under de sista tio åren också vill medverka till ett slags demontering.

– Det finns flera bilder där Picasso bearbetar misslyckandet som tema och bjuder på ett självförlöjligande. Under de sista åren i livet är han i ett introspektivt läge, han prövar grejer han inte haft möjlighet att pröva tidigare. Han bygger in sig själv i verken. Ibland som en liten gubbe, ibland som en bebisgestalt. Ibland viker han liksom ihop över sig själv, helt självförminskade, säger curatorn Jo Widoff.

En hel vägg upptas av verk från den mycket omskrivna utställningen i påvepalatset i Avignon 1973, en av få utställningar där Picasso själv var involverad i planeringen. Han dog dock en dryg månad innan utställningen öppnade.

Omvärlden var minst sagt kluven till vad de såg. Tavlor hängde från tak till golv likt en salongshängning från 1800-talet.

– Utställningen var en kakafoni av allt Picasso gjort de senaste åren. Delar av publiken var i chock, man tyckte sig se resultatet av en senil man som jobbat ensam i sin ateljé och tappat det. De här verken fick aldrig vara med på hyllningsutställningar, säger Jo Widoff.

Hennes ord ekar av samlaren och konsthistorikern Douglas Coopers dom från då det begav sig: ”Osammanhängande krumelurer av en förvirrad gammal gubbe i dödens väntrum.”

Bedömningen av både Picassos sena verk och sammantagna konstnärskap har efter hans död gått i vågor. Redan under 1980-talet skiftade synen och han började hållas fram som inspirationskälla och föregångare till tidens stora namn. Parallellt med erkännandet har Picasso kritiserats för sin kvinnosyn och anklagats för kulturell appropriering.

Det existentiella perspektivet på hans sena produktion handlar förstås om tiden. Återkommande har Picassos verk och kreativa aptit lästs som ett motstånd mot åldrandet och döden. ”Ett måleri mot tiden”, har det kallats.

Utställningen på Moderna museet är på så sätt inte summerande; det var han inte själv. De sista tio åren handlade inte om att knyta ihop trådarna utan om att fortsätta ett värv för vilket det per definition inte finns någon punkt.

Eller som Picasso formulerade det:

”Det värsta är att han (målaren) aldrig blir färdig. /…/ så snart man slutar måste man börja igen. Man kan ställa en duk åt sidan och säga att man inte kommer att röra den igen. Men man kan aldrig skriva ordet SLUT”.