Porträtten talar med oss

På Hälsinglands museum i Hudiksvall är det världspremiär för Lita Cabelluts senaste separat­utställning, Blind mirror (blind spegel). Det är en utställning att gå in i och uppfyllas av.

Merparten av målningarna är porträtt, närmare tre meter höga. Den första som möter oss är agnostikern. Naken och sårbar, men med en trotsig blick. Han ingår i en installation där en rad föremål symboliserar allt det som formar vår civilisation och vår världsbild, som vetenskap, konst, religion.

Lita Cabellut kallar sig berättare och väljer alltid ett genomgående tema för sina utställningar. Med Blind mirror vill hon tala med oss om vårt förhållande till religion – med det menar hon världsåskådningar i vid bemärkelse – och hur våra val av gudar gör oss till dem vi är.

Men det börjar någon annanstans: I vår fruktan för döden. En av museets salar visar en ”dödens trilogi”, tre stora målningar med anonyma människor i skrudar – och med grinande dödskallar.

– Det här är ursprunget till religioner: att vi är rädda för döden, säger Lita Cabellut. Vi tycker döden är hemsk, som dödskallarna. Det är vårt monster. Vi skapar gudar som en motsats till monstren i våra liv och för att vi behöver hopp om vad som följer när vi dör.

Utställningen handlar inte om religion i sig, utan om humanism och att vi måste visa tolerans mot varandra. Religion blir då en spegel av hur våra kulturella bakgrunder formar var och en av oss.

Det vill Lita Cabellut visa i utställningens tyngdpunkt, en stor sal med åtta porträtt från golv till tak av människor som har olika världsåskådningar. Tvärs över rummet ”talar” de med varand­ra: den judiskt ortodoxe med muslimen, shamanen med protestanten, den buddistiske munken med kapitalisten. Och den katolske påven med konstnären.

Just påven hade Lita Cabellut extra svårt att få till så som hon ville. I dag ser hon sig inte som katolik, men med sin katolska uppväxt var det mycket hon behövde lägga bakom sig för att lyckas. Alla personer måste målas med respekt, framhåller hon.

Målningarna innehåller symboler, inte alltid så lätta att upptäcka, men betydelsefulla. Påven – som är en fiktiv påve, ingen avbildning – omges av eld.

– Jag målade påven så eftersom man för att bygga en ny kyrka måste bränna och förstöra vad som fanns innan. Katolska kyrkan är byggd på förgörelse och kolonialism, säger Lita Cabellut.

Betraktaren hamnar mitt i målningarnas samtal eftersom porträtten är vi, summan av våra liv och erfarenheter, säger Lita Cabellut. Den som står mitt i rummet ser också sig själv i en spegel som hänger på en vägg – och i spegeln en reflexion av en tavla bakom sig: döden.

– Vi är mitt ibland alla religioner, vi har vår bakgrund men vi ser oss själva såsom i en spegel, aldrig klart. Vi rör oss mot framtiden och ser döden, säger hon.

Kärnan i Lita Cabelluts filosofi är tolerans och förståelse.

– Jag är inte religiös, men jag säger inte att vi har det bättre utan religioner, betonar hon. Religion är mycket viktigt och något vi skapar utifrån våra behov. Religion handlar så mycket om att ge tröst. Därför tror jag inte på människor som säger att de inte är religiösa. Men ingen ska tvinga mig att tro, och jag ska inte tvinga någon att sluta tro.

Men vi behöver skapa förståelse: föra dialog med varandra, skaffa oss kunskap om varandras religioner, och tolerera dem.

– Även om jag inte förstår varför en människa är religiös, måste jag visa tolerans. Alla religioner finns inom oss – erfarenheter, kunskap, alla influenser bygger upp oss sten för sten och gör oss till vad vi är.

Byggstenarna i hennes eget liv är en berättelse i sig själv. Hon har romska rötter och föddes i det spanska Katalonien. Hennes mamma var prostituerad och Lita levde på gatan tills hon var 13 år. Då adopterades hon av en välbeställd familj som tog henne till Pradomuseet.

Det var en omvälvande upplevelse: där upptäckte hon konsten. Den förde henne så småningom till Haag i Nederländerna, där hon bor i dag. I Haag gick hon på konstskola och att hon beundrar och har lärt sig de gamla mästarnas teknik syns i hennes målningar. ”Men jag använder den modernaste tekniken”, påpekar hon. Ett särmärke är de krackeleringar i duken som hon åstadkommer med sin egen metod. I dag har hennes verk visats på museer världen över.

Lita Cabelluts romska bakgrund känner hon i sin kropp, säger hon. Den gör att hon har en husvagn utanför sin bostad, alltid redo att flytta. Och energin i hennes målningar liknar den romska flamencodansen, tycker hon. I konsten använder hon många olika material, likt romernas tradition att samla på skräp som andra ratar.

Som katolik växte hon upp i den jesuitiska traditionen.

– Jag är tacksam för den etik och de kunskaper om rätt och fel som jesuiterna har lärt mig, säger hon. Jag försvarar religionernas rätt att finnas. Jag använder dem som en form av visdom, det gör mitt liv mycket rikare.