Samernas tysta underkastelse

0,2 böcker om året. Katarina ­Pirak Sikku har koll på den samiska utgivningen. Vilket i och för sig inte är så svårt med tanke på hur tunn den är. En bok vart femte år är vad som ges ut på samiska.

– Vi är inte det skrivande folket. Däremot är vi ett berättande folk! Vi har en stark muntlig tradition. Min pappa var en berättare. Han talade om slakten, min farbror berättade jakthistorier och min faster berättade om skrömt, övernaturliga fenomen.

Det är dock varken slakt, jakt eller andeväsen hon ska tala om på bokmässan i Göteborg. Utan om rasbiologi. I höst kommer Svenska kyrkans vitbok om förtrycket av samer i Sverige. ­Katarina Pirak Sikku medverkar i boken.

Tio år har gått sedan hon började forska i sin samiska historia. En resa som påverkat henne personligt och konstnärligt och som resulterat i uppmärksammade verk och i en nominering till DN:s kultur­pris. På vägen har hon konfronterats med komplexa känslor och lärt sig att berättelsen om samerna och rasbiologin är långt mer mångbottnad än vad hon trodde.

– Det som förvånat mig allra mest är den uteblivna protesten. Jag hade trott att samerna gjorde motstånd men så var det inte. Vår tystnad var en del av systemet. Den tystnaden har i efterhand skapat en enorm skam.

Katarina Pirak Sikku har studerat arkiv, bilder, brev och dokument. Tidigt kom hon i kontakt med namnet Herman Lundborg, chefen för Statens institut för rasbiologi i Uppsala och mannen som personifierar det rasbiologiska arvet i Sverige. Hon intervjuade också äldre samer. Rasregistreringens mönster och struktur trädde fram.

– Jag insåg att man sökte upp samer aktivt och utförde mätningar i hemmet. Jag trodde det hade varit på ett annat sätt, att man kanske fick en kallelse. Att det inte fanns någon fredad zon grep mig. Tvärtom fick de utsända registrerarna i flera fall bo i de samiska hemmen, många blev vänner med fotografer och skallmätare.

I materialet framskymtar Svenska kyrkans roll i registeringen. Katarina Pirak Sikku har hittat brev från präster, i ett av dem erbjuds församlingskyrkan som plats för mätningar. Om erbjudandet antogs framgår inte.

Hon fick också tillgång till mätinstrument och prövade dem på sig själv.

– Det var otäckt att se dem, de är väldigt laddade. Jag förvånades över att de inte gjorde fysiskt ont. Jag hade trott att det var det fysiska som var det värsta.

Kränkningen av samerna har varit förrädisk, säger hon. Man sköt aldrig samer, det var aldrig på den nivån. Övergreppen har varit av en annan typ. Som att tvingas bli kristna, inte få tala sitt eget språk och bli matade med budskapet om att tillhöra en lägre stående ras.

Kan man förstå rasbiologin?

– Man kan förstå hur den historiska processen gick till. Men man kan inte förstå tron på att människor kan kategoriseras.

Av Katarina Pirak Sikkus studier har det blivit en rad konstnärliga verk. Några av dem har haft en tydligt återupprättande ambition. Som tavlan där hon lyfter en av alla fotograferade samer, ”Anna” ut ur anonymiteten genom att kombinera det ras­biologiska porträttet med bitar från Annas egen kolt.

Sedan många år pågår processer för att medvetandegöra det historiska förtrycket mot Sveriges urbefolkning. Svenska kyrkan är en av de organ som rannsakar sig. Katarina Pirak Sikku välkomnar Vitboken, kyrkan behöver konfrontera det tänkande av ”lägre och högre stående” som man var nedsänkt i.

Hennes eget bidrag i boken är berättelsen om Elsa – i dag 91 år, då en flicka på nio tio år. Katarina Pirak Sikku har intervjuat henne och nedtecknat hennes minnen från mötet med rasbiologin.

Temat rasbiologi står just nu ”på paus” i Katarina Pirak Sikkus konstnärskap. I dag är det andra ämnen hon gestaltar. Men den centrala frågan bär hon med sig: Varför protesterade vi inte?! Dagens främlingsfientlighet gör den aktuell. Hur visar vi motstånd? Hur står vi upp för det vi tror på? Och vilket förtryck är vi blinda för 2015?

– Jag känner sorg över att mänskligheten inte kommit längre. Att vi fortfarande inte har förmågan att se människor som människor.