Sökande efter minnen och läkning håller inte hela vägen

Den 13 november 2015 är ett datum som Paris och parisarna aldrig glömmer. 130 människor dödades och över 400 skadades illa i de koordinerade terrorattackarna över staden. Till det överväldigande antalet ska läggas alla de som lever vidare med ärr i själen, både direkt drabbade och anhöriga till skadade och döda.

Franska regissören Alice Winocour har med filmer som Proxima, Augustine och Maryland blivit ett känt namn på filmfestivaler världen över och hon har även skrivit manus till Oscarsnominerade Mustang. Hennes egen koppling till terrordåden är nära eftersom hennes bror är en av de överlevande från attacken mot konsertlokalen Bataclan. Med hjälp av bland annat hans erfarenheter har hon skapat ett drama om mänsklig grymhets konsekvenser.

Tillfälligheter gör att översättaren Mia hamnar på ett brasserie i novemberkvällen. Regnet öser ner och hon ställer sin motorcykel för att ta skydd för regnet. Vid bordet bredvid firas en födelsedag, par äter middag och livet tycks enkelt och vardagligt. När Mia ska gå låter hon artigt middagsgästerna vid grannbordet passera ut före. De blir de första offren när kaos utbryter.

Platt på mage upplever Mia attacken från sin begränsade vinkel, utlämnad till angriparna vars fötter är det enda vi, liksom Mia, kan se. Och här tar det slut. Mias blackout klipps direkt till en flygbild över Triumfbågen i natten, ett hjärta med lysande blodomlopp ut till staden och alla människorna.

Vi får följa Mias sökande efter minnen som ska pusslas samman till en helhet som ska göra läkandet möjligt. Här i de undflyende, och så småningom klarare, minnesbilderna, ligger behållningen av filmen.

Regissören låter till stor del Mias ansikte vara projiceringsyta för både det som sker öppet och det som bara anas. Med små förändrade ansiktsuttryck tolkar Virginie Efira fint sin egen och därmed historiens utveckling och hennes César för rolltolkningen är välförtjänt.

Men kanske, kanske känns det ändå lite tunt när Mias möte med en nyckelperson i sökandet efter vad som hände får avsluta filmen och vi åskådare åter får blicka ut över Paris i natten. Hade vi inte behövt känna mer efter en film som lovade så gott i början?