Sten Hidal tar sig an gåtan Esaias Tegnér

I brev kunde Esaias Tegnér raljera över den kristna tron men i predikningar och dikter i stället framstå som personligt gripen. Foto: Anton Holmquist/Wikimedia

Är Tegnér en person när han skriver brev och en annan person när han diktar och predikar?

Christian Braw recenserar Sten Hidals Tegnér och kristendomen.

Av alla som skrivit på svenska har ingen varit mer uppburen i sin samtid än Esaias Tegnér. När Thomas Mann i samband med sitt Nobelpris 1929 föreläste vid Lunds universitet yttrade han: ”Vi känner alla den stora diktaren Tegnér.”

”Det eviga” läses i radio varje nyårsnatt. ”Mjältsjukan” och ”Den döde” är dikter som ingen kännare av svenskspråkig litteratur kan gå förbi. Detsamma kan säga om delar av Frithiofs saga. Hans brev rymmer kaskader av kvickhet och elegans.

Till yrket var han professor i grekiska och präst, så småningom också biskop. Som sådan upplevde han sig själv som ämbetsman med särskilt ansvar för skola och bildning. Han såg sig själv som gustavian men diktade i romantikens genombrottstid.
Allt detta har professor Sten Hidal vävt in i sin bok Tegnér och kristendomen. Hidal är ordförande i Tegnérsällskapet, som bland annat gjort en stor kulturgärning genom att ge ut Tegnérs predikningar och kyrkliga tal.

Denna bild av honom befinner sig i en märklig motsats till brevens raljanta, kvicka, chockerande och ibland också anstötliga synpunkter på den kristna tron.

Dessa texter har väckt viktiga frågor, eftersom Tegnér i dem förefaller vara en djupt engagerad kristen förkunnare med ett betydande personligt allvar. Denna bild av honom befinner sig i en märklig motsats till brevens raljanta, kvicka, chockerande och ibland också anstötliga synpunkter på den kristna tron.

Det är denna ambivalens som Sten Hidal vill belysa med sin nya bok. Hans svar är att Tegnér som präst och biskop sade vad han förväntades säga. Det finns bland tidens rationalistiska präster något som man kallade ackommodation.

Även om man själv inte trodde som katekesen, kunde man ändå anpassa sig till vad man kallade ”församlingens låga ståndpunkt”, så att man undvek stötande uttryck och gärna talade så att det i alla fall lät som klassisk kristen tro.

Är detta hela sanningen om Tegnér? Det finns dikter som vittnar om djup personlig gripenhet, till exempel ”Prästvigningen” och ”Julottan”. Och faktum är, att i allt hans raljeri finns det en punkt där han aldrig viker från trosbekännelsen. Det är Kristi uppståndelse.

Sten Hidal lyfter särskilt fram dikten ”Nattvardsbarnen”, med den gamle prästens tal till konfirmanderna. Tegnérs bild av prästens förkunnelse hamnar på flera punkter nära trosbekännelsen.

Är Tegnér en person när han skriver brev och en annan person när han diktar och predikar? Ett svar som Sten Hidal inte aktualiserar ligger i romantikens syn på den lyriska inspirationen som en djupare kunskap är den rationella. Därav kom också samtidens höga uppskattning av geniet och det geniala.

När Tegnér predikar finns hans lyriska inspiration med som den bakomliggande sanningen, den som han kunde besjunga i stora dikter som slutackordet i Frithiofs saga – ”Försoningen”.

Redan upplysningstiden rymde ett sönderfall av den mänskliga mentaliteten. Man kunde vara kall rationalist och samtidigt leva i sagans värld i frimurarlogen eller i den engelska parkens herdelandskap. Martin Lamm har med rätta talat om upplysningstidens romantik.

Den egentliga romantikens genombrott innebar att detta senare moment blev tyngdpunkten i verklighetsuppfattningen, samtidigt som rationalismen kunde leva kvar. Är detta svaret på gåtan Tegnér? Oavsett vilket, förblir dock verkligheten den att knappast någon skrivit bättre svenska än han.

Christian Braw
präst, författare, teologie doktor

Fakta: Bok

Tegnér och kristendomen

Sten Hidal

Artos