Åkessons agerande ställer allvarliga frågor in mot kyrkan

Jonas Eek ledarskribent
En flicka springer vid Pazarkule, nära gränsen mellan Grekland och Turkiet. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Jimmie Åkessons agerande de senaste dagarna har med rätta mötts av en kanonad av fördömanden.

Hans handlingar ställer också allvarliga frågor in mot kyrkan.

Den flyktingkris som just nu utspelar sig på den turkiskgrekiska gränsen är en tragedi. Människor i total utsatthet används som brickor i ett politiskt spel mellan stora aktörer som EU, Ryssland och Turkiet. De allra flesta är överens om att det inte finns någon quick fix. Svåra frågor har sällan enkla svar.

Några politiker provar ändå via oneliners på sociala medier: ”Stärk gränsen”. ”Öppna gränsen”. ”Stäng gränsen”. De flesta av oss andra försöker navigera i den paradox som råder: att det varken är hållbart eller ansvarsfullt att vare sig öppna eller stänga gränsen. En inställning som Nordens kyrkoledare ger uttryck för i ett unikt gemensamt uttalande.

Det är ingen enkel hållning. Det var därför passande att söndagens tema i kyrkan var den kämpande tron. Då mötte oss i bibeltexterna ett antal handlingar i tro: Moses föräldrar agerade i tro när de höll sin nyfödde son gömd; den vuxne Moses, som vägrade låta sig kallas son till Faraos dotter, handlade i tro; och det var i tro som Moses lämnade Egypten (Heb 11). Den kämpande tron tar sig uttryck i handlingar. Tematiken kulminerar i berättelsen om kvinnan som bryter upp en flaska nardusbalsam och smörjer Jesus huvud (Mark 14). Också det är en handling i tro.

När man inte vet vad man ska göra; när tillvaron är alltför komplex; när sanningen är för stor eller för svart för att ta in – då kan man ändå ha behov av att göra något. Om det så ”bara” är en symbolhandling. Det kan vara vännen som sitter tyst bredvid och delar stunden när läkaren ger sitt besked. Det kan vara blomman som läggs på kistlocket. Det kan vara ringarna som växlas vid en vigsel. Handlingar i tro. Den ibland kämpande tron.

I ljuset av det är Jimmie Åkessons agerande bottenlöst. Hans beslut – att bege sig till ett av jordens helveten, gränsen mellan Turkiet och Grekland, och där exploatera de mest utsatta av människor för att vinna politiska poänger – har mötts av en kanonad av fördömanden. Med rätta. Varför gör han så? Speglar hans agerande det som en knapp fjärdedel av Sveriges valmanskår står för?

Åkessons handling blir än mer uppseendeväckande när man tänker på den kämpande tron. Man bör inte förvänta sig inga enkla svar från politikerna på svåra frågor. Tvärtom. Däremot kan man kräva att de kämpar med de svåra frågorna och försöker agera i linje med den tro och med de ideal som de bär. Därmed undrar man, efter agerandet vid EU:s gräns, vilken tro eller vilka ideal som Jimmie Åkesson kämpar med och/eller bär.

Den här ledarsidan har tidigare uttryckt tveksamheter inför de sekulära partiernas närvaro inom kyrkopolitiken. Inte minst då kyrkopolitiken riskerar att bli en allmänpolitisk arena. Men också eftersom sekulära partiers tveksamma hållningar i diverse frågor – om det så rör religiösa friskolor eller manlig omskärelse – riskerar att ha en negativ inverkan på Svenska kyrkans liv och verksamhet.

SD är ett av de partier som framhärdar att bedriva kyrkopolitik under egen flagg. Jimmie Åkessons agerande de senaste dagarna är av den art att det ställer allvarliga frågor också in mot kyrkan. Därmed vore det värdefullt att få höra hur SD:s representant i kyrkostyrelsen Aron Emilsson ställer sig till sin partiledares uppträdande. Sympatiserar kyrkopolitiskt aktiva sverigedemokrater med Åkessons agerande i samband med den flyktingkris som just nu pågår?

Alla som nästa år går till kyrkoval har rätt att veta.

Jonas Eek