I Kyrkans Tidnings intervju med jämställdhetsminister Åsa Lindhagen klargörs att miljöpartiet vill att vigselrätten tas ifrån alla präster som inte är beredda att viga samkönade par.
Kyrkosekreterare Cristina Grenholm har alldeles rätt som replikerar att det är ”olyckligt att vigselrätten ifrågasätts”, inte minst då nuvarande ordning ”fungerat väl”.
Det finns en politisk ambition till likriktning; i det här fallet från ett parti som i allt övrigt brukar hylla mångfald och pluralism. Det är också noterbart att det är krafter utifrån som önskar sänka kyrkans takhöjd. En sådan utveckling gör att röster inom kyrkan kommer att höjas för att släppa vigselrätten. Men vilka skulle omfamna en sådan utveckling?
Den första gruppen vore de sekulära krafter som önskar marginalisera tro och religion från samhällets offentliga arenor. För det andra kyrkans ytterlighetspositioner: dels de som av olika skäl inte vill viga samkönade par och som i en slopad vigselrätt ser en garanti för sin samvetsfrihet; dels de som kräver ökad tydlighet och enhetlighet och menar att antingen gäller si eller så eller inget alls.
Slutligen de som menar att kyrkans vigselrätt är en historisk kvarleva som idag är obsolet och ett teologiskt sammanblandande av världsligt och andligt.
Att kyrkan inte bör spela sekulära krafter i händerna säger sig självt. Men den öppna folkkyrkan bör också fundera ett extra varv om man går i en riktning som bejakas av kyrkliga ytterligheter.
Och även om en bibehållen vigselrätt kan vara teologiskt något oklar borde den pastoralteologiska erfarenheten och verkligheten väga tyngre: vigseln är en central kontaktyta mellan kyrkan och medlemmarna.
På lördag åker jag till Marstrand för en vigsel och kommer då att återse en familj femton år efter det att sonen konfirmerades. Nu står han som brudgum. Det är min erfarenhet och övertygelse att sådana mötesplatser är livsviktiga. Bokstavligt talat. Både för familjen och för kyrkan.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR