Därför en lättnad för hela Svenska kyrkan

Andreas Stenkar Karlgren advokat
Överklagandenämnden kan inte, med juridiskt hantverk, lösa det som kyrkan inte löst kyrkopolitiskt eller teologiskt under 60 år. De är kyrkorättsexperter, inte trollkarlar, framhåller debattö

Rätten att gå i opposition mot kyrkans ledning är en grundbult i den evangelisk-lutherska kyrkosynen, skriver advokat Andreas Stenkar Karlgren efter debatten kring påkragningen av Rune Imberg. 

 

En lättnad för hela Svenska kyrkan, det var min spontana reaktion på beslutet från Överklagandenämnden angående Rune Imberg. Lättnad eftersom nämnden på nytt framträdde som en garant för välgenomtänkt kyrkorätt. För dem som överraskades gäller det att tillämpa det förhållningssätt som kyrkostyrelseledamoten Agneta Hyllstam ger uttryck för i Kyrkans Tidning – ”jag vill lära mig mer, sätta mig in i hur [Överklagandenämnden] har resonerat”.

Beslutet meddelades fyra månader efter att förhandling hållits i ärendet. Hur beslutet skulle formuleras var nog inte enkelt för några av landets främsta jurister och kyrkorättsexperter. I sitt beslut gör nämnden, i allt väsentligt, detta till en fråga om yttrandefriheten för präster. Bortom den frågan ligger därmed de mest centrala frågorna i ärendet – som nämnden inte har prövat!

Rätten att gå i opposition mot kyrkans ledning är en grundbult i den evangelisk-lutherska kyrkosynen. Detta framgår uttryckligen av Augsburgska bekännelsen och andra bekännelseskrifter. Kyrkans egen lära och ordning ger präster och församlingar en nödrätt att ifrågasätta den kyrkorättsliga makten, också i ämbetsfrågan.

Det finns därmed ett kyrkorättsligt minoritetsskydd inbyggt i våra grundläggande rättskällor. Det betyder att en präst måste sätta det vigningslöfte som innebär en trohet till Guds ord och till bekännelsen före trohet till en kyrkoordning.

Skulle man följa domkapitlets linje skulle man jämställa löftena, och lydnaden mot överheten alltså skulle trumfa samvetet. Den uppfattningen är inte evangelisk-luthersk. Då kan den heller inte vara gällande kyrkorätt i en evangelisk kyrka.

Det behövde man inte gå till bekännelseskrifterna för att fastställa. Det finns gott om praxis från domkapitlen som fastställer rätten att gå i opposition också på ämbetsfrågans grund. Rätten att avsäga sig tillsynen av biskopen har drivits till sin spets genom det dryga 50-tal präster som avsade sig biskop Lars Eckerdals tillsyn på grund av lärofrågor. Detta föranledde inga rättsprocesser. Liknande kontroverser har uppstått i våra nordiska grannländer utan kyrkorättsliga konsekvenser.

Hade Martin Luther rätt när han för samvetets skull satte sig upp mot den kyrkliga makten och hur borde biskoparna ha behandlat honom?

Varför har då inte Överklagandenämnden prövat den saken? Å ena sidan räckte frågan om yttrandefrihet. Genom att vidhålla de centrala ståndpunkterna för den traditionella ämbetssynen har Rune Imberg bjudit in till samtal.

Syftet var att inleda en diskussion om hur Svenska kyrkan hanterar sina minoriteter. Som han själv sa inför nämnden är det ”fruktansvärt att leva som en minoritet som alla bara väntar på […] ska dö ut”. Problemet är nämligen precis detta: man väntar ut ett problem som aldrig tar slut.

De senaste årtiondena har man velat lösa saken kyrkorättsligt, men detta har visat sig olösligt genom upprepade rättsliga nederlag. Å andra sidan kan man ana att nämnden värjde sig för att försöka hitta en juridisk lösning på ett olösligt problem.

Nämndens kompetens och omdöme är beundransvärd men den kan inte, med juridiskt hantverk, lösa det som kyrkan inte löst kyrkopolitiskt eller teologiskt under 60 år. De är kyrkorättsexperter, inte trollkarlar! Frågan kan inte lösas genom ändringar i kyrkoordningen då den är underordnad Bibeln och bekännelsen.

Om man väljer en kyrkorättslig lösning som inte respekterar Augsburgska bekännelsen och prästernas yttrandefrihet kan prästerna ändå hänvisa till nödrätten. Vill man förändra nödrätten kräver det att man ber riksdagen om lov att överge den evangelisk-lutherska läran. Vill kyrkan på allvar lösa denna fråga får man söka ett svar på grundfrågorna. Det kan man bara göra tillsammans med den minoritet vars samvete det handlar om.

Ytterst sett handlar det om att respektera ramarna för den öppna och demokratiska, evangelisk-lutherska folkkyrkan. Driver man den frågan till sin spets kommer nämnden slutligt att tvingas pröva frågan den velat undvika: Hade Martin Luther rätt när han – för samvetets skull – satte sig upp mot den kyrkliga makten och hur borde biskoparna ha behandlat honom?

Andreas Stenkar Karlgren
Advokat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Greger
Oj, det var oroväckande klarsynt. Tack för den problematiseringen. Håller inte med Rune i sak, men tack gode Gud för oliktänkande. #Vi älskar olika

Senaste artiklar