Den katastrofala kyrkan

Jonas Eek, ledarskribent
Kronprinsessan Victoria och domprost Hans Ulfvebrand tänder ljus i Storkyrkan, Stockholm. Ett sätt att hedra passagerare som dödades när Iran av misstag sköt ner ett ukrainskt passagerarplan. Foto: Christine Olsson / TT

Historia, kompetens och förtroende gör att Svenska kyrkan spelar en central roll i samhället i samband med kris och katastrof.

 

Vi har varit med om det förr. Vi kommer vara med om det igen. Ändå är det viktigt att uppmärksamma det när det sker. Jag talar om den ”katastrofala” kyrkan – Svenska kyrkans roll i kris och katastrof.

Minnesstunden i Storkyrkan för offren till flygkatastrofen i Iran var välbesökt och uppmärksammades brett. Det var många som hade behov av att mitt i sorgen och ilskan få samlas till en gemensam manifestation. Enligt uppgift var det flera personer som inte fick plats i den fullsatta kyrkan.

Kyrkan är ett rum för möten i livets alla skiften, också när tillvaron vetter mot kris och död. Detta är inte något nytt i vårt samhälle. Tvärtom återkommer Svenska kyrkans ”katastrofala” funktion i det svenska samhället i takt med kriserna.

Dessa kan vara lokala som när en ung kvinna försvinner och mördas i Uddevalla eller nationella som vid Estonias förlisning eller nu senast efter Irans nedskjutning av det ukrainska passagerarplanet där sjutton svenska medborgare förolyckades.

Svenska kyrkan har denna publika roll i samhället tack vare sin historia, men också sin kompetens. Det är fint att läsa återgivna delar av domprost Hans Ulfvebrands tal: ”Detta är ett rum som handskas med tårar. Här samlas vi i allvaret och tänder ljus” (Expressen 2020-01-15).

Samma dag skriver DN: ”När domprosten inledde sitt tal tystnade alla, en del höll upp sina mobiltelefoner och filmade, andra lät tårarna rinna. – Att tända ett ljus och tänka på en annan människa är en bön, säger Hans Ulfvebrand.” Det är pastorala ord. Öppna, varsamma ord som samtidigt är tydliga med vad det handlar om. Ord som vittnar om en kompetens som inte är självklar i vår tid och kultur.

»Samhället behöver samlingsplatser i samband med kriser och Svenska kyrkan löser denna uppgift väl.

I krissituationer som dessa kan debatten om kyrkans plats i offentligheten kännas långt borta. Likafullt vore det av godo om man ett ögonblick besinnade det faktum, att förutsättningen för att Svenska kyrkan ska kunna fullgöra denna uppgift är det förtroende som kyrkan alltjämt åtnjuter i vårt samhälle. Förtroende är ett slags kapital. Förtroende är något som ges och något som förtjänas.

Om politiker – mellan katastroferna – ägnar sig åt att, på olika sätt, misstänkliggöra religion och andlighet bidrar det till att dränera kyrkan på förtroende. Risken är att man då underminerar kyrkan och att samhället går miste om livsviktiga samlingsplatser i tider av kris och katastrof.

Men samhället behöver samlingsplatser i samband med kriser och Svenska kyrkan löser denna uppgift väl. Därför kan man hoppas att beslutsfattare lär sig att se och uppskatta de positiva bidragen från de religiösa gemenskaperna också mellan katastroferna.

I ljuset av det var det hoppfullt när civilminister Ardalan Shekarabi på Twitter skrev: ”Ett enormt tack till Stockholms domkyrkoförsamling som arrangerade gårdagens fina minnesstund för offren i flygplansnedskjutningen i Iran. Ni gav oss möjligheten att dela sorgen & visa solidaritet med offrens anhöriga.”

Shekarabi har tidigare varit en av de politiker som blandat samman stat och samhälle när han propagerat för ett sekulärt samhälle (till exempel i SVT:s Agenda 2018-03-18). Nu förefaller han insett det fundamentala: dels att det svenska samhället är inte sekulärt utan fullt av religiösa aktörer, bland vilka Stockholms domkyrkoförsamling är en; och dels att dessa aktörer allt som oftast är en tillgång för samhället.

Taggar:

Krishantering