Den sekulära normen och påskägget

Jag vet att jag har starka åsikter i vissa frågor. Jag skulle kunna breda ut mig om vad som borde göras för att polisen, skolan, vården och integrationen skulle fungera bättre. (Bara för att nu ta några exempel.) Krydda med lite Leif GW och Åsa Romson-citat, så får vi en underhållande påskblandning, som eventuellt genererar åtskilliga klick i sociala medier.

Det är inte särskilt svårt att vara publikfriande. Men jag tänker avstå.

Mina tankar går i stället till något helt annat. Som barn såg jag verkligen fram emot påsken. Man längtade och hoppades. På vad då? Det godisfyllda ägget, naturligtvis! Men tänk om jag ivrigt öppnat påskägget, förväntat mig den underbara doften av choklad, och om mamma i stället bytt ut godiset till tre par strumpor! (Det är egentligen bättre än godis, då ju strumpor både är praktiska och sockerfria.) Doften behövde inte heller ha varit motbjudande om strumporna varit nya, men innehållet skulle säkert ändå inte ha infriat mina förhoppningar! Jag skulle ha blivit besviken.

Hammarslagen ekade över Golgata; och gravstenen rullades mullrande för öppningen. Hoppet var dött och begravet. Jag ser för min inre syn ett tomt och övergivet påskägg som guppar på Medelhavets kalla yta. Inte ens ett par barnstrumpor syns till. Dränkta drömmar. Bittert, är det aldrig infriade hoppet. Det som fastnar i taggtråden utan en väg vare sig framåt eller tillbaka.

Man ska vara normkritisk, påstås det. En av dessa normer som sällan ifrågasätts är ”det sekulära”, dyrkat av många som det högsta goda, tecknet på att vi lever i ett utvecklat land. Men jag vill påstå att det, om något, är en norm att ställa sig kritisk till i påsk.

Vad har det sekulära att säga till flyktingen som mist allt utom sitt eget liv? Vad har det sekulära att säga till föräldrarna som står böjda över sitt döende barn? Vad har det sekulära att säga mig när läkaren bekymrat tar av sig glasögonen och ber mig sitta ned?

Det finns ofta rationella förklaringar till varför det blivit som det blivit. Men när livet ställs på sin spets och tillvaron kantrar, räcker inte den sekulariserade världsbilden särskilt långt. Då behöver jag en medmänniska som håller min hand, och tron på Guds allt omslutande nåd.

Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset.

Det guppande påskägget fylls långsamt av vatten och sjunker till botten, begravs i sediment, osynligt för allt och alla.

Men vid varje mässa väcks det trotsiga hoppet till liv igen: För dig utgiven … För dig utgjutet … När mullen rasslat mot kistlocket hörs också: Jesus Kristus är uppståndelsen och livet. Och vid dopet: Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Påskens budskap utmanar våra föreställningar, både om vem Gud är och vad livet egentligen går ut på. Utan denna grund saknar kyrkan existensberättigande, blir en lobbyorganisation bland andra och uppfattas lätt som partipolitisk.

Ibland får jag för mig att sekulariseringen mer handlar om ett förlorat kristet språk, och en extremt långt driven individualism, än att tron skulle vara helt död. Kanske är det så? Ett är dock säkert: Om sekulariseringen når våra hjärtan – blir bara besvikelsen kvar.

Men ändå. När jag möter någon vid livets Golgata, är det sällan sekulariseringens propaganda som ropas ut. Jag hör tvivel – men också tro. Vanmakt – men också hopp. Förtvivlan – men också förtröstan.

Jag gör i ordning barnens påskägg och tänker att vi har mycket att vara tacksamma för: De vardagliga små tingen, och dem som står oss nära.Det hopp som påsken ger oss.

Terrordåd. Någonstans reser förtryckaren ännu ett kors – trots det slår snödropparna ut, och vittnar om vem som är Livets Herre.

Och jag tror att vi måste vara som snödropparna.