Jag minns en språkresa till Storbritannien just det året, 1979. Mitt på trottoaren i den lilla skotska staden daskade en kvinna sitt barn hårt på rumpan. Mina kamrater och jag stannade förfärade på andra sidan gatan.

Härom sommaren slog en turist sin trilskande fyra-femåriga dotter på kinden med öppen handflata utanför min mataffär. Flickan tystnade och stirrade chockad rakt ut i luften medan det stora röda märket spred sig på hennes kind. Flera av oss som sett misshandeln ropade till mannen. Men medan vi tog fram telefoner för att ringa polisen hade han försvunnit runt hörnet med sin dotter. Jag kunde inte sova den natten. Tankarna malde. Varför rusade jag inte efter?

Det är få länder i världen som förbjuder aga, Sverige är en av föregångarna. Lagstiftningen innebar också att attityderna förändrades snabbt. I dag är det otänkbart att föräldrar på Barnavårdscentralen eller till förskolepersonal säger att de drar sitt barn i örat eller daskar till det med en toffel när barnet inte lyder. Eller?

Tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så i vårt land. Under lång tid har forskningen visat att barn och unga från utomnordiskt födda familjer löper större risk att utsättas för våld (SOU 2001:18). Socialtjänst och förskole- och skolpersonal drar sig för att anmäla. En del menar att samhället misslyckats med att förmedla alternativa uppfostringsmetoder, andra att de inte vågar för att man kan uppfattas som fördomsfull. Till och med inom forskningen ses kunskapen som ”känslig”.

Det finns teorier om varför barns rättigheter säljs ut, fast det är svårt att peka ut en enskild förklaring. Det jag däremot vet är att det finns särskilt utsatta barn och ungdomar i Sverige. När samhällsaktörer blundar för misshandel för att det rör sig om barn och unga i minoritetsgrupper blottlägger det en oacceptabel människosyn.

Nyligen utkom boken Heder och samvete, skriven av Eduardo Grutzky och Lars Åberg. Båda har lång erfarenhet av att arbeta mot heders-ideologi. Grutzky startade Elektra och Sharafs hjältar, Fryshusets satsningar mot hedersvåld. Lars Åberg har som journalist följt frågorna under många år.

Det är en skakande bok. Våldet är ständigt närvarande i dessa barns och ungas liv. Daskar, slag och annan fysisk bestraffning är en uppfostringsmetod, inte engångsföreteelser.
Det är det systematiska våldet som dröjer sig kvar när jag läser Heder och samvete. Boken borde ges en självklar plats i samtliga utbildningar som syftar till människovårdande yrken.
I veckan uppmärksammades hur illa barn och unga kan fara i familjehem. Svenska staten har tidigare bett fosterbarn om ursäkt och erkänt underlåtenhetssynderna.
Jag hoppas att de barn och unga som osynliggjorda lever med våld och hot i sina familjer en dag ska ha kraften att kräva sin rätt och då mötas av erkännande från det svenska samhället.