Domkapitlen behöver reformeras

Risken att bli anmäld till domkapitlet har fått allt för stor roll i Svenska kyrkan. Jag har hört tillräckligt många präster prata om oro för att bli anmäld, varna pastorsadjunkter för att sticka ut, eller överväga om det nu är dags att anmäla en kollega, för att säga att hotet om domkapitlet nu utgör ett större problem än den nytta arbetet i domkapitlen medför.

För givetvis har domkapitlen en nödvändig funktion. Kyrkan behöver dra gränser, och det finns situationer där kyrkan måste säga åt en person i vigningstjänsten att en gräns är överträdd, om det så handlar om lagbrott eller irrlära.

Samtidigt är det klart att behandlingen av de omdiskuterade fallen under 2025 kring avkragningar och öldrickande präster inte får höga betyg. Det går säkert för den som är insatt att peka ut exakt var det ”inte blev bra”. Men det som förenar alla dessa fall är att processen upplevts rättsosäker, oklar och isolerande. Det är samma känsla som finns bland de präster som oroar sig eller varnar andra. Och den känslan är djupt destruktiv, den skapar ängslighet och osäkerhet i kyrkans vigningstjänst i en tid då vi behöver mod och nytänkande.

Så vad ska man göra? Detta bör nu utredas grundligt.

Här är några stenar man åtminstone kunde lyfta på.

• Är det verkligen rimligt att vem som helst kan anmäla någon till domkapitlet? Eller borde anmälaren höra åtminstone till samma stift, eller kanske i vissa frågor, samma pastorat eller församling som den man anmäler? Leder det nuvarande systemet till att sånt som syns i till exempel sociala medier får större betydelse än arbetet i församlingen?
• Är det hållbart att bygga så mycket juridisk argumentation på vigningslöftena, eller borde vigningslöften snarare ses som en andlig disciplin vars efterlevande primärt hanteras inom en pastoral ram?
• Finns det en risk att domkapitlens existens gör att kyrkan paradoxalt kräver mindre lojalitet av sina (övriga) anställda än ett vanligt företag? Och att en del av de ärenden som idag hamnar hos domkapitel väl kunde hanteras av kyrkoherden? Var går gränsen mellan vad en arbetsgivare kan förvänta sig av en anställd och den speciella andliga lydnaden som ingår i vigningen?
• Har domkapitlen den kompetens som behövs för att utföra sitt uppdrag? Idag krävs exempelvis ingen högre teologisk expertis (doktorsgrad eller motsvarande) för någon av domkapitlets medlemmar. Ändå ska man göra kniviga bedömningar om ifall ord och handlingar är förenliga med kyrkans lära.
• Borde stiften skapa tydligare strukturer för att identifiera och hantera bakomliggande personliga orsaker till beteende som kan uppfattas problematiskt, och som inte gagnas av behandling av juridisk art?
• Hur hantera att stiftsjurister och biskopar i dessa processer får otydliga roller där den som blir anklagad känner sig övergiven av dem som normalt ska finnas ”på deras sida”?

Jag vill vara tydlig med att dessa frågor saknar enkla svar. Vi har gott om exempel, tack och lov hittills främst i andra kyrkor, där oklara interna processer fått sköta sådant som hade krävt mer juridisk stringens. Dessa fall har orsakat outsäglig skada. Men det gör inte anledningar till att utreda dessa frågor mindre. Kyrkan måste kunna åstadkomma bättre system än de nuvarande.