Viktigt med balans i alla delar av Svenska kyrkan

Jonas Lindberg, gästskribent

Det är en bedrift att Svenska kyrkan i dag har ungefär lika många prästvigda kvinnor och män, även om det fortfarande finns arbete kvar att göra när det gäller fördelningen av makt inom kyrkan. Samtidigt är bilden mer komplex. Framöver behöver vi arbeta mer med rekrytering av män.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder och ändå är könsfördelningen sned i nästan alla av de tio vanligaste yrkena. I jämförelse är det därför en bedrift att Svenska kyrkan nu har hälften präster av vardera könet, inte minst med tanke på att utvecklingen har skett under motstånd.

Förändringen handlar förstås inte bara om antalet individer, utan också om fördjupade perspektiv på identitet och makt, vilket också har varit välgörande. Som Kyrkans Tidning visar i det här numret finns det dock fortfarande arbete kvar att göra, inte minst när det gäller förtroendevalda. Att det är fler män än kvinnor som är kyrkoherdar tycks på motsvarande sätt fortfarande bekräfta bilden av att männen finns där makten finns.

Samtidigt är bilden mer komplex än så. Om den formella makten i högre grad ägs av män präglas kyrkans kärnverksamhet av kvinnor, och det i högre grad än samhället i övrigt inom motsvarande områden. Andelen män bland diakoner är till exempel lägre än bland yrkesverksamma socionomer i kommunerna och bland pedagoger är det på motsvarande sätt en lägre andel män än bland lärare i utbildningsväsendet.

”Om den formella makten i högre grad ägs av män präglas kyrkans kärnverksamhet av kvinnor, och det i högre grad än samhället i övrigt inom motsvarande områden.

 

I dag har prästen tillsammans med kyrkans övriga profilyrken församlingspedagog, diakon och musiker ett arbete som rör sig inom traditionellt kvinnodominerade områden som undervisning, omsorg och kultur. Det är därför inte överraskande att andelen prästvigda kvinnor har ökat under senare år och kommer att bli en växande majoritet inom yrket om utvecklingen fortsätter som hittills.

Under ytan finns dessutom en ännu större fråga som handlar om mäns och kvinnors relation till tron och kyrkan överhuvudtaget. Enligt World Values Survey är nämligen religion viktigare för kvinnor än för män över hela världen, inklusive vårt eget land.

Det kan naturligtvis bidra till att förklara varför vi i högre grad möter kvinnor än män i Svenska kyrkan också. Men samtidigt är detta en fråga som vi skulle behöva arbeta med på samma sätt som vi ägnar mycket tid och kraft åt att försöka radera kvinnors nedärvda underordning. När vi uppmuntrar flickor och kvinnor att vara med och ta ansvar för kyrkan ska det inte behöva stå i motsats till att också pojkar och män får hjälp att hitta sin plats.

Sociologen Erika Willander har till exempel visat att bara drygt en femtedel av de konfirmander som får frågan om att fortsätta som unga ledare är pojkar. Även om de utgör en mindre andel av det totala antalet konfirmander är det ändå ett tecken på skev rekrytering och riskerar att i förlängningen också innebära att färre män satsar på ett yrke inom kyrkan. I så fall kommer dagens obalans att bli ännu större framöver.

Arbetet för jämställdhet är långt ifrån avslutat, men det finns goda skäl att också ta in den här mer komplexa bilden i det samtalet. Som en liten passning inför kyrkovalet nästa år kan det till exempel vara värt att påminna de nomineringsgrupper som värnar jämställdheten att också försöka lyfta fram detta perspektiv, som omväxling.

Jonas Lindberg