Gud verkar faktiskt nu - i presens

Somliga hälsar strukturutredningens förslag med om inte förtjusning så i alla fall viss tillförsikt, det verkar ”rimligt” och ”förnuftigt”. Andra bekymrar sig över den andefattiga tonen, över att förslaget verkar se kyrkan mer som något slags storföretag än som Jesu kropp.
Kyrkans långa tradition visar att även om organisationen allteftersom blivit mer omfattande så är det inte säkert att det motsvarar en andlig, inre växt. Ett rikt lövverk är ingen garanti för att trädet också bär rik frukt.

I söndagens epistel skriver Lukas att när de, alltså Paulus och gänget, kom till Filippi ”gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe”.
Det är ofrånkomligt att det på sådana där opretentiösa ”böneställen” förr eller senare skulle byggas små kapell som så småningom, i takt med att hierarkin blev alltmer utarbetad, skulle bli till kyrkor och basilikor. Och också, förstås, att somliga som byggde hade solkiga motiv och ville ära inte bara Gud utan också sig själva.

Man kan för all del nära en dröm om hur kyrkan ”borde” vara utformad; kanske ser man framför sig den tidiga kyrkan, där alla älskade varandra och hade allting gemensamt – en kombination av Woodstock och Taizé. Då framstår dagens kyrka som otäckt genombyråkratiserad och man undrar: kan det verkligen finnas något liv kvar i en sådan koloss, på sådana lerfötter? Annat var det förr….

Men nostalgikern kan vara lika fel ute som framstegsoptimisten. Den ene gör sig ett bo i det förflutna, den andre i framtiden och glömmer i värsta fall att Gud säger om sig själv att Han är. Presens. Ju mer somliga av oss längtansfullt blickar tillbaka och andra lystet sträcker sig mot framtiden desto svårare kommer vi att ha att tyda tecknen på att Gud faktiskt verkar nu. IRL. Och desto större är risken att vi kommer att använda värdefull tid till att sammanträda om sådant som, i ett evighetsperspektiv, skulle visa sig vara adiafora.