Kyrkan behöver muskler

I sin motion till kyrkomötet om stukturen efterlyser Dag Sandahl och Kjell Petersson en kyrka mycket nära människor: ”En levande, folklig kyrka gestaltar något annat genom att vara en gemenskap med och kring det heliga. En sådan kyrka attraherar människor i deras djupaste längtan och lever i en grundläggande kristen insikt att det heliga blir kompromisslöst världsligt därför att Gud vill att alla människor ska bli frälsta.”

I en debattartikel i de lokala dagstidningarna i Västmanland för några veckor sedan skriver Thomas Söderberg, biskop i Västerås, om kyrkan som en kraftfull och aktör i välfärden. I hans vision tar sig kyrkan in från en ”andlig och privat” periferi. ”När samhällets välfärdsprojekt nu öppnas för nya aktörer är det naturligt att också kyrkan finns med. Vi har nog vant oss av vid att tänka på kyrkan i rollen som välfärdsaktör. Men den kan väckas igen.”

I artikeln blir Thomas Söderberg konkret: ”På ett ställe kan det handla om att driva sociala företag, på ett annat om att öppna förskola eller behandlingshem, på ett tredje att driva medborgarkontor i glesbygd, på ett fjärde att erbjuda sysselsättning för långtidssjukskrivna eller arbetslösa.”

Klarar kyrkan av att röra sig i båda dessa riktningar, såväl inåt som utåt? Vad är det för kompetens som behövs i de styrande organen för att klara det?
Kyrkan på väg in i något radikalt nytt: En ny form av minsta enhet – församlingar i pastoraten – får församlingsråd som utses av kyrkofullmäktige i pastoratet som dock ska bjuda in alla församlingsmedlemmar till nomineringsmöten innan man går till val. Alltså indirekta val neråt.

Det är en av de viktigaste förändringarna i den föreslagna nya strukturen på kyrkan. Förslaget fick stöd av organisationsutskottet i kyrkomötet, som med om inte full så nära nog enighet fört frågan vidare till kyrkomötets plenum för beslut.
Uppdraget till utredningen 2008 var att finna en organisation som gör att församlingarna så bra som möjligt klarar den grundläggande uppgiften gudstjänst, diakoni, mission och undervisning.
Dessutom ska organisationen ge bred delaktighet och gemenskap, tydlig ansvarsfördelning, stark ekonomi, också på lång sikt – samt en god arbetsmiljö.

När strukturförslaget rullat igenom kommer en del stora församlingar att finnas kvar, ledda av en kyrkoherde. I övrigt har samfälligheter blivit pastorat och församlingar förts samman till andra pastorat, ledda av en kyrkoherde, med en gemensam församlingsinstruktion.
Dessa stora församlingar och i övrigt pastorat leds av kyrkofullmäktige och kyrkoråd som väljs av de röstberättigade medlemmarna vart fjärde år, som hittills.
Och så nyheten med församlingsråden.

Förändringen ter sig rationell, kravet på ekonomisk hållbarhet och tydlig ansvarsfördelning har goda chanser att vara uppfyllda.
Men hur går det med delaktigheten och gemenskapen, blir den breddad, det vill säga är det fler av församlingsmedlemmarna som känner sig inbjudna och blir involverade i kyrkans syfte, att människor ska komma till tro och leva i tro, skapa och fördjupa gemenskap, utbreda Guds rike och återupprätta skapelsen?
Vilket blir förhållandet mellan kyrkofullmäktige och församlingsråd när man så går tillbaka till portalen i kyrkoordningen?

Snart är debatten över och beslut fattat. Strukturen och organisationen som växer fram ur den ska fyllas med levande församlingsliv. Det finns naturligtvis en fara i att kritikerna får rätt, förändringarna är en defensiv maskerad till offensiv. Det får inte ske.

I Thomas Söderbergs kyrkofullmäktige och kyrkoråd behövs det bred erfarenhet av att professionellt driva verksamheter, av socialt företagande, av att få siffror att vara svarta samtidigt som hjärtat klappar rött.

I Dag Sandahls och Kjell Peterssons kyrka har det ljumma och oengagerade inte plats, den kan inte bäras i församlingar som mer liknar sekulära kommuner där andra sköter det jag betalar avgift till.
Det kommer att krävas mycket engagemang och mycket muskler för att anta den dubbla utmaningen. När vi närmar oss 2017, Lutheråret, vet vi hur det gått.