"Otrohetsboken" gör alla till teologer

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys är skribentens egna. 

Att i landet som en gång blev känt för sin liberala inställning till sex, ”den svenska synden” nu bevittna ett nytt moralkrig i kulturlivet är i sig fascinerande. Med tanke på hur dejtingkultur och sexualsyn utvecklats, kunde man tro att en man som Christopher Wollter - med ett 90-tal (hur orkade han!?) utomäktenskapliga förbindelser - skulle betraktas som ett symptom på verklig frigjordhet.

I stället skambeläggs hans hustru Julia Dufvenius för att hon ens överväger att förlåta honom.

En läsning av kommentarerna och recensionerna kring deras bok Välkommen till vårt äktenskap ger skenet av en närmast teologisk debatt. Kulturskribenterna framstår som samtidens prästerskap, med makten att avgöra om syndaren kan försonas med eller ej.

Jenny Högström i Göteborgsposten tolkar Wollters avbön som en sorts botgöring inför korset.

Irena Pozar i Aftonbladet ser Dufvenius val att stanna kvar som självutplånande och destruktivt. Och beskriver henne i det närmaste som en feminist-heretiker för att hon väljer förlåtelsen framför separation.

Längst går Gunilla Brodrej i Expressen, som menar att boken fascinerar eftersom vi alla i grunden bedömer oss själva och samhället utifrån en teologisk logik: ”Vi berömmer oss för vår svaghet. Blir berömda av den. Och det är nåt – bibliskt?”

För säkerhets skull avslutar hon med en parafras ur just Bibeln; ”Han blev korsfäst i svaghet men lever genom Guds kraft. Så är också vi svaga i honom, men vi ska leva med honom genom Guds kraft som ni ska få känna. Gud vill ha oss såna här. Grattis Gud!"

Men först: Wollters sexuella excesser är en anomali. Forskning visar att sexmissbruk i västvärlden inte strömmar främst ur ett överflöd av sex, utan ur bristen på det.

Vi har allt mindre sex överlag, särskilt unga. Inte minst bland unga män är trenden tydlig. En anledning är att färre och senare ingått äktenskap betyder minskad kontinuerlig sexuell aktivitet. 

Och via dejtingappar förstärks mönstret där en minoritet av männen får majoriteten av kvinnornas uppmärksamhet, medan många andra blir helt utan.

Resultatet blir besvikna kvinnor som aldrig hittar rätt. Män som känner sig refuserade - och en porrkonsumtion som skjuter i höjden. Enligt Svenskarna och internet porrsurfade nära 60 procent av alla singelmän år 2022. Med allt vad det innebär för synen på normalt sex. 

Andelen porrsurfare ökar i yngre ålderskategorier, och många lever idag med beroendeproblematik. Även om det inte alltid handlar om diagnostiserat missbruk, är skammen och kontrollförlusten verklig.

Sexualitetens privatisering har alltså inte fullt ut gett oss den frihet vi en gång trodde. Men det finns en institution som fortfarande erbjuder en struktur för att hantera spänningen mellan begär, moral och försoning: äktenskapet.

Precis som teologen Emma Audas skriver i nyss utkomna boken 42 teser om äktenskapet, är monogami inte naturligt. Åtminstone inte som ett givet mänskligt tillstånd och som livslångt projekt. Men äktenskapet är mer än en biologisk konstruktion – det är en skola i kärlek, ansvar och försoning.

Redan i den apokryfiska vishetslitteraturen skriver Jesus Syrak klarsynt: ”Den som tar sig en hustru (och vice versa får antas) får den första hjälp han behöver, en pelare till stöd. Finns inget stängsel blir gården plundrad.” Äktenskapet är just ett sådant stängsel – inte en boja, utan ett skydd mot ensamheten och de krafter som sliter isär.

Den ger utrymme för den trohet Emma Audas skriver om, som inte behöver gränser – eftersom den själv utgör sin egen.

Vad Dufvenius och Wollter egentligen vill – tjäna pengar, hjälpa andra, eller både och – kan vi inte veta. Men principiellt har de förstått något som många av debattens hårda röster missar: att äktenskapet binds samman inte bara av lust och trohet, utan också av ansvar, nöd och försoning.

Att Julia väljer förlåtelsens väg är inget hon måste göra. Det gör henne varken sämre eller bättre. 

Men det är inte mindre teologiskt hållbart än kultursidornas hårda domare.

Kanske är den verkliga synden i vår tid inte otroheten i sig – utan oförmågan att tala om vad sex är, vad ett äktenskapet är - och att förlåtelse är en av dess verkliga grundstenar.

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se