Demokrati behöver religion som mår bra av demokrati

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

Demokrati behöver religion. Det är inte jag som påstår det. Det är sociologen Hartmut Rosa, en av Europas främsta vetenskapliga auktoriteter, som hävdar det.  För ett par år sedan kom han ut med en bok med precis den titeln. Demokratie braucht Religion på tyska. 

Hartmut menar i boken att det inte är någon tillfällighet att demokratins kris sammanfaller med religionens kris i västvärlden. Han konstaterar att demokrati inte fungerar i ett aggressivt samhällsklimat. En viktig förutsättning i demokratin är nämligen att den inte bara handlar om att var och en av oss har en egen röst. Det räcker inte. 

Vi måste använda våra öron också. Det räcker inte att vi talar och talar och upprepar våra egna talepunkter och egna sanningar. Vi måste också lyssna och ta in vad de andra säger. Demokrati och intellektuell redlighet innebär att också lyssna till vad de som tycker annorlunda än jag själv säger. Kanske finns där argument som kan säga och lära mig något?! 

”Att lyssna är det viktigaste i vår tid” konstaterar han, ”samhället, ja, demokratin behöver återerövra förmågan att lyssna … och det handlar inte bara om en förmåga, det handlar om ett annat sätt att förhålla sig till världen”. 

Denna lyssnandets förmåga, detta andra sätt att förhålla sig till världen, saknas ofta i dagens uppskruvade samtalsklimat, menar Rosa. Hjälpen kommer från oväntat håll: den jude-kristna traditionen.

Demokrati och intellektuell redlighet innebär att också lyssna till vad de som tycker annorlunda än jag själv säger.

Den jude-kristna traditionen utgår ju trots allt ifrån att ingen av oss är perfekt, att vi ”alla har syndat och gått miste om rättfärdigheten från Gud”, för att säga det med Paulus. Det gör att religionen skapar en grundläggande insikt inom oss att ingen är perfekt och att vi därför måste lyssna och vara ödmjuka. Inför Gud, men också inför våra medmänniskor. Detta ligger som en osynlig grund för vår demokrati. 

Hartmut Rosa säger detta på ett glasklart sätt i sin bok, men det är ju i sig inget nytt. Redan Ransätersonen Erik Gustaf Geijer sade det här för snart 200 år sedan: utan religion uppstår och består inte ett samhälle. Religionen är, enligt Geijer, samhällsbildande. Det är det Rosa inskärper 200 år efter Geijer. Utan religion uppstår och består inte ett samhälle. Därför behöver demokratin religionen.

Men jag skulle också vilja påstå att religionen mår bra av demokrati. I Svenska kyrkan har vi valt att ha en demokratisk och folkligt förankrad styrning, samtidigt som vi också varit noggranna med att den teologiska kunskapen och tolkningen ska finnas med i besluten. Den dubbla ansvarslinjen kallas den. Förtroendevalda bestämmer tillsammans med kyrkoherden (högsta ansvariga präst i församlingen eller pastoratet). 

Detta styrelseskick skulle jag påstå har byggt en stark och folkligt förankrad kyrka som både står stadigt i den kristna traditionen och har möjlighet att följa med i sin tid. 

Den 8–21 september pågår kyrkovalet. Då kommer nästa mandatperiods förtroendevalda i Svenska kyrkan att väljas. Det är en enorm rörelse, senast det begav sig var det närmare en miljon svenskar som röstade. En demokratisk manifestation – en folkrörelse – en möjlighet att både göra sin röst hörd och att lyssna in andra.

Sören Dalevi,
biskop