Öppnar Svenska kyrkan om väckelsen knackar på?

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. Åsikter och analys i texten är skribentens egna. 

Något håller på att hända i Svenska kyrkan.

För ungefär exakt ett år sedan pyntade Dagens Nyheter sin etta med en stor bild av unga människor redo för dop - en symbol för den oväntade konfaboomen i Svenska kyrkan. Och för övrigt, kristendomens återkomst på den plats där Herbert Tingsten lät avrätta den samma.

Trenden håller i sig. Den har accelererat. Församlingar vittnar om överfulla konfirmationsgrupper, runt 51 svenskar per dag ansöker aktivt om in eller återinträde i Svenska kyrkan. Joel Halldorf frågar sig med rätta på Substacken Vit Rök om ”Svenska kyrkan förstår vad som håller på att hända?”.

Bakgrunden är enkel - fortsätter trenden kommer Svenska kyrkan nå 17 500 aktiva inträden i år. Det är fyra tusen fler än förra årets rekordsiffror och med lite perspektiv en nästan oförklarligt hög siffra.

Är detta en tyst väckelse? frågar Joel Halldorf sig,

Det är samma fråga jag själv burit på.  Men jag undrar också om Svenska kyrkan i så fall kommer kunna ta vara på den. Inte minst med tanke på kyrkans historia, där den inte alltid visat sig mottaglig för nya rörelser inom sina väggar.

Jag tror att det är just detta som skavt i mig när jag funderat över uttalanden från prästerna i Maria Magdalena under året. De har i många av sakfrågorna rätt. Vi får till exempel inte kapitulera kring värderingar som kyrkan inte står för. Men det finns en underton jag också uppfattar som: vi vill egentligen bara ta emot väckelsen om den rinner ner i våra färdiga formar.

Kom som du är. Bli som vi. Så har kyrkan alltid gjort.

Reformationens olika grenar hade aldrig vuxit fram om det inte varit så. Inte heller de flesta svenska frikyrkor. Pietismen gick inte att helt hålla kvar inom Svenska kyrkans ramar. Samma sak med herrnhutismen, och så de baptistiska stråken – som senare banade väg för pingstteologin och de evangelikala rörelserna. Alla dessa ”utskjutna” rörelser har burit på ett slags trauma i relationen till den kyrka de en gång drevs ut ifrån.

Relationerna har ofta varit ansträngda mellan frikyrka och Svenska kyrkan. På samma sätt har Svenska kyrkan haft en komplicerad relation till katolicismen, som i sin tur haft ett liknande förhållande till den ortodoxa ”lungan” av kristenheten.

Mot den bakgrunden blir den nyss avslutade ekumeniska veckan högaktuell. Frågan är: hur mycket står vi ut med varandra? På riktigt. Inte bara utanför våra väggar, utan också innanför.

Hur mycket står vi ut med att Anden blåser vart den vill – och ruckar på våra invanda mönster?

Är man trygg i sin tro, och i att Gud varit med på resan dit, borde man också kunna stå ut med den ostyrighet som följer av något vi med viss obekvämlighet skulle kunna kalla för åtminstone konturerna av en väckelse. 

Något händer i Svenska kyrkan. Men är vi medvetna om vad? Är vi beredda på att det nya vinet kan spränga gamla läglar?

Det finns också många exempel på rörelser som frodats inom våra väggar. EFS är ett av flera exempel. De kom så nära att de nu fått sitt statsbidrag som eget trossamfund indraget.

Den rörelse vi bevittnar nu är i och för sig mindre teologiskt enhetlig eller tydlig än vad som brukar vara frågan med det vi kallar väckelser. Jag ser ingen tydlig Rosenius eller Waldenström, ingen Giertz eller vad de nu kan heta. 

Antagligen är det för att rörelsen denna gång består av flera samtidiga strömmar samtidigt.

Vuxna som inser att de saknar en plats för tro. Unga som tycker sig ha funnit Gud. Konvertiter från andra traditioner och religioner.

Var tredje ung svensk tror nu på Gud enligt en studie från Göteborgs universitet, och inte minst bland männen seglar religion upp som ett oväntat alternativ.

Vi kan välja att blockera vissa strömmar, och välkomna andra. Eller med översteprästen Gamaliel i Jerusalem, säga om den oroande rörelse som strax efter Jesus jordeliv fick namnet de kristna: ”Om denna rörelse bara är av människor kommer den att upphöra av sig själv. Men om den kommer från Gud kan ni (vi) inte stoppa den.”

Låt kyrkan vara en plats för det levande, orädda, jobbiga samtalet om en Gud som är större än våra egna förutfattade meningar.

Jag vet inte vad ni kallar ett sådant förhållningssätt, men jag skulle kalla det mer än konturen av en väckelse. Det är konturen av en folkkyrka i rörelse. 

Robert Tjernberg
robert.tjernberg@kyrkanstidning.se