Evangelium kom med kören Glädjen från Nyköping

Ett heligt ögonblick uppstod. Det skedde under Ekumeniska veckans stora firande i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Salen hade fyllts av kyrkliga dignitärer, patriarker, metropoliter, ärkebiskopar och kyrkoledare. 

En exceptionellt bred representation av kristenhetens ledare hade samlats. Högtidligt, ja. Från arrangörshåll också en smula spänt, kan jag erkänna. Skulle tillställningen kännas som en uppvisning i korrekta vördnadsbetygelser, eller fanns det plats för genuin glädje och firande av att vi hör ihop i Kristus?

Strax innan Vatikanens sändebud skulle läsa upp påvens budskap till de församlade, gled Filadelfiakyrkans enorma LED-skärm isär. In på scenen trädde kören Glädjen från Nyköpings församling – en kör för vuxna med funktionsnedsättningar. 

Det var som om rummet öppnade sig. Formaliteter fick träda åt sidan för något viktigare. Glädjen är en brokig kör: en del står tillsammans med assistenter, några sitter, andra dansar. Några nickar taktfast, några slår ut med armarna och gör rörelser till sången, en del sjunger med smittande leenden, andra med djup koncentration. Kören var tillräckligt stor för att fylla upp scenen. De sjöng med självklarhet och livfullhet. Efter en inledande sång framförde de sitt paradnummer Sköna människor av Ingemar Olsson. Bland de reaktioner jag hört efter Ekumeniska veckan är just den händelsen det som oftast nämnts.

Religiösa rum kan ibland stelna. Det gäller sannerligen även i ekumeniken. När stora delar av kristenhetens världsledare samlats ligger det i farans riktning att eftersmaken snarare handlar om position och makt än om samhörighet i Kristus. Andäktighet kan bli kvävande. En osäkerhet kan smyga sig in: Har alla fått rätt sorts plats reserverad? Och hur var det nu igen med titulaturen – skulle det vara ”Ers eminens” eller ”Ers excellens”?

Jag ser värdet i vördnad för symboltyngda ämbeten. De påminner oss om något större än personen själv. Men högtidlighet kan slå över i kyrklig inkrökthet. Som Nathan Söderblom en gång uttryckte det kan det i rum där man tar sig själv på mycket stort allvar spridas ”en het atmosfär utan luftväxling”.

Här fick inte någon sådan atmosfär chansen. När Glädjen klev fram på scenen var det som om livet självt knackade på i lokalen. Med glimt i ögat, men med ett allvar som inte gick att ta miste på förmedlade de sitt budskap: ”Det finns så många sköna människor, som liksom aldrig kommer fram” ... ”En del är långa, andra är korta, men alla har de nå’t att ge.” Det var inte ett gulligt inslag. Vi lyssnade inte av artighet. Det var en sällsam gåva till de församlade. Mina axlar sänktes.

Kören fick stående ovationer. Den grekisk-ortodoxe ärkebiskopen Nikita först. Vi andra följde efter. Hyllningen var till kören, men den var också förenande för alla oss som stod och applåderade – som om vi kollektivt påmints om vad som är viktigt och inte. Som om någon försäkrat sig om att vi höll fönsterna mot verkligheten öppna. Påve Leo visste inte att han i sitt budskap skulle sätta ord på något vi just hade upplevt: ”Det som förenar oss är långt större än det som skiljer oss åt”.

Evangelium är det som gör det lättare att andas. Denna dag kom det med kören Glädjen. Mer närvaro än perfektion, mer liv än kontroll. Kort sagt: mer kyrka.

Jan Eckerdal,
direktor för teologi, Sveriges kristna råd