En tredje skogsväg

Skogen polariserar. Kyrkans skogsdebatt blir ett skyttegravskrig där man talar förbi varandra och kyrkans trovärdighet tar skada.

Som Kyrkans Tidning har påpekat var kyrkans skogsutredning tänkt som en enande kompromiss, där ekologiska och andliga aspekter på skogen balanseras mot ekonomiska intressen. Men de som vill försvara status quo eller till och med effektivera skogsbruket ytterligare – i linje med den statliga utredning som släpptes i slutet av augusti – har fått den att framstå som extrem. 

Hur kommer vi vidare i en sådan situation? 

När positionerna är låsta behöver man söka öppningar. Har man gått vilse kan man behöva krama ett träd. 

I en debattartikel i DN skriver formgivaren och möbelsnickaren Rickard Nordström om hur svenskt virke idag håller för låg kvalitet för annat än bulkvaror. Vill man göra vackra hållbara saker får man importera virke från Östeuropa. 

Han skriver: ”I södra och mellersta Sverige hade vi kunnat odla ädellövträd av högsta kvalitet – björk, al, ask, lönn, alm och ek – om bara viljan funnits att tänka långsiktigt. Det kräver mer arbete och väntan, men belönas med ett högre värde.”

Är inte detta en profetisk uppfordran till kyrkan? ”Tänka långsiktigt” ingår i kyrkans DNA, och ”högre värden” är vårt existensberättigande! Kyrkan kan det här med att aktivt vänta på det goda.

Utöver alternativen att låta skogen stå orörd eller hårdexploatera den, finns alltså möjligheten för kyrkan att bli pionjär i långsiktigt hållbart skogsbruk som producerar virke av högsta kvalitet – till nytta både för kyrkans behov och samhällets framtid. 

Kyrkan behöver själv högkvalitativt virke för att underhålla kyrktak, klockstaplar och orglar, och i flera stift pågår diskussioner och experiment kring kulturvirke. Om detta ska vara möjligt att skala upp behöver vi ta vara på den kompetens som kyrkan redan har i skogsfrågor, i stället för att misstänkliggöra kyrkans skogsexperter. Högkvalitativt virke kräver högkvalitativt skogsbruk. 

Samtidigt är den skog som uppstår när tidsaxeln förlängs både ekologiskt rikare och estetiskt mer tilltalande. Här finns alltså den balans mellan olika (skogs)värden som kyrkan eftersträvar. Det ekonomiska mervärdet kommer mer av kvalitet än kvantitet, samtidigt som andliga och ekologiska värden tas till vara. 

Det finns utmaningar kring regelverk för certifiering som kyrkan måste förhålla sig till. Men även sådant går att förändra om kyrkan tar på sig rollen som aktiv och självständig påverkare. All mark lämpar sig inte för detta, och efterfrågan är inte heller på den nivån. Men detta vore uttryckligen ett alternativ till en del av dagens typ av avverkning, inte till att skydda skog och skapa naturreservat!

Kyrkan är kanske den enda markägare i Sverige som har en tidshorisont räknad i sekel. Vi har också stark ekonomi och råd att tumma på lönsamheten. Kunde detta vara en vision som kyrkan kunde samlas kring som alternativ till industriskogsbruk som den enda vägen? 

Föreställ er skylten vid skogsbrynet: ”Här växer framtidens kyrka och samhälle. Avverkning 2150.” Det är en vision som inte bara förvaltar skogen – den predikar hopp.

Patrik Hagman,
teolog och författare