Unga vittnar om hur gränssättning kan gå för långt

Jag har intervjuat många unga vuxna. Senast jag gjorde det på ett mer strukturerat sätt talade jag med ett tjugotal i samband med att jag förberedde en föreläsning. 

De var mellan 20 och 30 år. De hade ­olika grad av engagemang i Svenska ­kyrkan. Jag hade inget annat syfte med samtalen än att försöka förstå varför en ung person väljer att sluta eller fortsätta vara aktiv i Svenska kyrkan efter konfirmandtiden.

Unga vuxna befinner sig i vad många talar om som ett glapp – tiden mellan då man själv är ett barn och då man själv, eller åtminstone många jämnåriga, har barn. För den unga person som flyttar hemifrån och börjar studera eller arbeta på annan ort, händer det ofta att anknytningen till Svenska kyrkan försvinner.

För dem som har läggningen att de gillar gudstjänst – eller har haft fördelen att komma från ett ungdomsarbete som inte stannat vid att dricka O´boy i källaren utan förberett för en vuxen tro – är steget mindre till att hitta en gudstjänstfirande församling på annat håll. 

Att fira gudstjänst är en nog så viktig uppgift som församlingsmedlem. Bänk­nötare i all ära, men den som vill göra mer, komma med egna initiativ, kanske till och med hålla i verksamheter själv utan att kräva att bli avlönad, går en tröstlös kamp till mötes. 

När jag har pratat med unga vuxna är det mest förekommande svaret på frågan ”Varför engagerar du dig i kyrkan?” att de gör det för att de har hittat platser där de spelar roll. De vill gå in i ett församlingshem eller en kyrka och uppleva att saker blir bättre av att de är där. Att personalen inte upplever deras närvaro som likgiltig.

Men på det senare finns allt för många skräckexempel. Här är ett par som kom fram i mina intervjuer:

En ung kvinna, psykolog, berättade att den nattöppna kyrka i Uppsala som hon länge volontärat i tvingades flytta till Frälsningsarméns lokaler. Det fanns inte längre någon anställd i församlingen som kunde tänka sig att närvara under de öppet­tider då många behövde kyrkan som mest. Volontärerna erbjöd sig att fortsätta sköta verksamheten enligt etablerade former. Skulle de bara få en nyckel kunde de lösa resten.

Men Svenska kyrkan vägrade sam­arbeta. I dag gör volontärerna samma sak i ett annat samfunds lokaler, merparten är svenskkyrkliga och ingen får betalt för att vara där. De tar ansvar för att skapa något gott därför att Svenska kyrkan ville slippa ansvaret för om något går illa.

En annan ung kvinna ville starta bibelstudiegrupp i sin lokala församling i Lund. Hon fick inte det. Det organisatoriska pusslet, det faktum att ”ingen anställd kunde närvara” gjorde projektet omöjligt. Trots att hon och hennes vänner bara ville ha en ­ledig lokal, en nyckel och ett sammanhang att prata om Bibeln.

För ett tag sedan höll jag föreläsningen om unga vuxna jag för ett tjugotal präster och diakoner i Sörmland. Jag berättade om ovanstående exempel. ”Vad är det värsta som kan hända?” frågade jag då, och ­tyvärr uppfattade flera av dem inte frågan som retorisk. Det haglade av exempel på vad som kan gå fel. 

Någon som söker sig till kyrkan kan vara våldsam. Någon annan kan sakna ­förmåga att låsa och släcka. Bilden av dem som söker sig till kyrkan var att de är utslagna och oberäkneliga. En präst berättade om hur hon hade startat en grupp för samvaro i sin församling och att den oplanerat hade blivit en ”funkis”-grupp. Det var de med intellektuella funktionsnedsättningar som sökte sig dit.

Kanske lockar tydliga ramar en viss typ av människor men inte andra? Det är tydligt att det i kyrkan på många håll odlas en kultur, där att ta ansvar för kyrkans verksamhet framför allt innebär att säkerställa att alla rutiner är skottsäkra.

Det är inte svårt att döda engagemang och kreativitet. 

De unga som nu söker sig till Svenska kyrkan förtjänar däremot ett sammanhang som lever. Längre än konfirmandtiden. Med de ungas hjälp. På deras ansvar.

Fanny Willman