Sända att höra ihop när världen faller samman

I skuggan av femprocentsmålen, bombplanen och de europeiska värme­rekorden fortsätter barn att svälta i Gaza. Det är en katastrof orsakad och upprätthållen av människor. Mat och vatten finns, men släpps inte in. I köerna till hjälpsta­tionerna skjuts människor ihjäl. Det rapporteras varje dag och flödena i sociala medier fylls av mardrömsberättelser. Ändå breder tystnaden ut sig.

Denna upprustningens sommar ­läser jag om Suzanne Collins ­dystopiska ungdomsböcker om Katniss Everdeen, Hungerspelen. Samtidigt jämför olika nyhetsmedier nu verkligheten med fiktionen. ”Det är som Hungerspelen”, säger en talesperson för UNICEF om matutdelningsstationerna i Gaza 25 juni.

I böckerna, där barn skickas ut i ett tv-sänt krig mot varandra, är en annan framtid än förtryckets omöjlig att föreställa sig. ­Detta är allt som finns. Regimens utmanare avrättas offentligt. Vapnen dominerar samhället, i händerna på en uniformerad armé av ”fredsväktare” med uppgift att slå ner varje tecken till ”oro”. I den påkostade huvudstadsregionen jagar samhällets elit under ­tiden efter snabba kickar och evig ungdom.

Böckerna om Hungerspelen är inte teologiska böcker. De innehåller inga ­explicita teologiska referenser, de är inte ­allegorier över kända bibelberättelser, det finns inga gudar och inget himmelrike. Tillvaron ­består av förtryck, förnedring och död. Så vad har de med oss att göra? Vad har brutal genrelitteratur med Svenska kyrkan att göra?

Under våren och sommaren äger konfirmationer rum i många av Svenska kyrkans församlingar. Konfirmationens teologi är erkänt otydlig i vår tradition, men i handbokens ordning lyser sändningsmotivet starkt. De nykonfirmerade sänds till världen. Deras uppdrag – vårt uppdrag – är att vara en del av Kristi världsvida kyrka.

Vi lever, likt de vältaliga ­producenterna av Hungerspelen i det ytliga överflödet. Ändå är det de utsatta som jag ­identifierar mig med när jag läser. Det strider mot vett och sans, men litteraturen påminner oss om att vi är mer än vi tror. Och liturgins sändningsmotiv påminner oss om att världen kan förändras.

I böckerna om Hungerspelen finns det inga enkla svar. Ondskan är strukturell, snarare än personifierad. Det gör den svår att ­strida mot och har skapat en värld där varje beslut kan få oöverblickbara konsekvenser. Varje val är ett omöjligt etiskt ­dilemma och ändå måste det göras. Ungefär som i verkligheten alltså.

Vuxna i kyrkan diskuterar om unga är konservativare än förr och om det i så fall är ett problem. Men det är hög tid att lämna en verklighetsbeskrivning där engagemang för likabehandling, rättvisa och fred kontrasteras mot engagemang för liturgi, tradition och teologisk fördjupning. Det är inte en polarisering vi har tid med, oavsett vilken grupp vi identifierar oss med. När vi talar om ”allmänkyrklig tradition” behöver vi påminnas om att det framförallt betyder att höra ihop med människor över hela världen.

Sändningen finns där och med den en särskild blick. Vi får se på världen genom uppenbarelsens ljus. Varje blödande sår, varje skott och varje flyglarm har med mig att göra. Varje psalm och varje kvälls­andakt på läger har med världen att göra.

Men konfirmationen är inte enbart liturgi. Den är också undervisning. När politiken relativiserar människovärdet och folkrätten behöver vi kunna undervisa om rättfärdighet. När vi skräms till ­passivitet eftersom det inte går att överblicka vilka andra som – bildligt eller bokstavligt – kommer att delta i samma demonstrationståg som vi behöver vi kunna undervisa om mod.

Samtidens längtan efter riter, tradition och helighet är inte i sig problematisk. Men som vuxna och teologer i den här världen är det vårt ­ansvar att synliggöra att varje mässa är en motståndshandling.

Karin Rubenson,
präst och biträdande universitetslektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet