Undergång

Jordens undergång är nära – än sen då?

Susanne Wigorts Yngvesson, gästkrönikör
Aniara är ett av de många rymdskepp som ska flyga jordens emigrerande befolkning till den nya hemplaneten Mars. Foto: SF

Undergång. I Martinsons epos likväl som i filmen Aniara är detta liv den sista anhalten. Den kristna teologin har en annan horisont med tron på livet efter döden. Uppgiften som kyrkan har är att förmedla både sanning och hopp, men hur gör man det på ett trovärdigt sätt?

De populärkulturella referenserna svämmar över av dystopier om undergången. Fiktionen eldas på av vetenskapliga och journalistiska rapporter. Kultur- och livsstilsjournalistik försöker uppfostra medborgare att ändra sitt beteende genom att förklara hur vi bör resa, äta och bo. Det finns ingen tid att förlora, sägs det.

Tanken om undergången är givetvis inte ny. Varje tid har sina perioder av faror och lidanden. Det säger jag inte för att förminska de klimathot vi står inför, utan för att fråga om det finns historiska mönster och erfarenheter som vi kan lära oss av.

I den aktuella filmen Aniara har jordens undergång redan ägt rum. En nukleär katastrof förvandlar jorden till ett brinnande hav. Några överlevare räddas ombord på gondolder varav Aniara är den där handlingen utspelar sig. Både i Harry Martinsons epos från 1956 och i filmen skildras människans förmåga att skapa liksom hennes inneboende destruktivitet.

Människan, som kallas ”askans konung”, kan inte skapa något utan att samtidigt bidra till förödelse. Döden följer i hennes spår. Det inre mörkret är inget hon lämnar efter sig på jorden eller något hon lär sig av inför det nya livet på Aniara. Långsamt tar våldet över samtidigt som hoppet sinar. Till och med den ”objektiva” AI-intelligensen Miman dör av att tvingas gestalta människans inre ondska. Arvsynden ger sina avtryck.

Tron på det eviga livet kan också ge hopp och mening när läget är som mest hotfullt.

Inför hotet om undergången kan vi förhålla oss på olika sätt. Både i verkligheten och på Aniara finns det de som inte tycks bry sig. De blir som zombier och konsumerar som om ingenting hade hänt. Andra ändrar sin livsstil, blir veganer, slutar flyga, köper second hand och hoppas att det ska ändra utgången. Åter andra blir rädda och deras livslust förtvinar. Hopplösheten äter upp dem inifrån.

En annan grupp anpassar sig till att döden kommer och lever ut sina sexuella begär den tid som är kvar. De som har makt skärper kontrollen tills det totalitära systemet har tagit över. Allt detta känns igen i vår samtid.

I Martinsons epos likväl som i filmen Aniara är detta liv den sista anhalten. ”Till skänks är tomheten som underlättar det meningslösas genomsiktlighet”, skriver Martinson i sång 74. Likväl uppstår riter, nya profeter och religioner som för att besvärja hot och hopplöshet. Det är väl en given reaktion antar jag, men inte särskilt konstruktiv.

Den kristna teologin har en annan horisont med tron på livet efter döden. Sådana visioner är inte ofarliga eftersom de kan elda på apokalyptiska drömmar. Men tron på det eviga livet kan också ge hopp och mening när läget är som mest hotfullt.

Den verkligt svåra uppgiften för oss här i verkligheten, kristna eller inte, är att genomskåda sanningen i det som saluförs av vetenskapliga rön och ideologiska kampanjer. Vems ärenden går vi när vi ger vår röst åt undergångsvisioner? Vad blir konsekvenserna? Uppgiften som kyrka är att förmedla både sanning och hopp, men hur gör man det på ett trovärdigt sätt?

Kanske är det som Greta Thunberg lär ha sagt, att det inte är för att ge hopp om en framtid som man agerar utan för att konkreta handlingar är det enda möjliga sättet att leva med hotet – hur det än går. Det låter i mina öron som luthersk teologi: ”Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd idag.”

Susanne Wigorts Yngvesson

Mer inom samma ämne