Och dessutom: ett mörkrets ursprung som ligger bortanför såväl strukturer som enskilda. Det kallar jag realism, realistisk antropologi och realistisk kosmologi.
Att Christer Sturmark fnys-ande avfärdar sådan terminologi som vidskepelse är naturligt. Allvarligare är att kyrkan så sällan och med så lite pondus talar om ondskan. Vi låtsas – eller tror på allvar? – att kampen är helt och hållet inomvärldslig, något vi skulle kunna komma tillrätta med om vi bara blev lite mer toleranta och upplysta.
Vi säger därför hellre:jag har allt jag behöver inom mig, än jag är fattig som en kyrkråtta och behöver omedelbar hjälp utifrån.

Inte undra på att vi inte står ut med nuvarande dopordning; den provocerar våra känsliga öron med sin krassa uppriktighet.
Och så läser vi tidningen och förundras över allt hemskt som händer i världen. Vi går förbi en tiggare och undrar varför kommunen inte gör något. Vi tycker vi betalar för lite i skatt – men överväger inte på allvar att, på eget bevåg, ge bort en del av vår lön.
Vi sörjer Arktis smältande isar – men det går inte djupare än att vi inte dagen därpå beställer än- nu en flygresa. Vi sjunger Kyrie eleison – men när det kommer till våra egna trassliga relationer driver vi dem inte sällan dithän att vi (äntligen!) kan säga: tack och hej då.

Och så hankar vi oss fram, med våra plåster, bandage och kryckor; vi lappar och lagar så gott vi kan. Som kyrka ängslas vi för att moralisera i onödan, vi vill inte lägga ytterligare bördor på redan tyngda axlar.
Det är bara det att lika lite som ondskans problem är inomvärldsligt är lösningen det. Som Linné märkte: känner du inte Namnet försvinner också kunskapen om tingen. När vi inte längre känner Gud står vi hjälplösa inför Ondskan, såväl vår egen som världens. Och vad är kyrkans uppgift om inte att vara ett sjukhus i världen, under den store Läkarens beskydd?
Anna-Sophia Bonde