Balansen mellan form och frihet – en fråga om folkhälsa

Jonas Eek opinionschef

Begravningsseden förändras i vårt land. Detta uppmärksammas bland annat i kyrkokansliets färska rapport ”En ’riktig’ begravning” skriven av Kristina Helgesson Kjellin, Andreas Sandberg och Lena Sjöberg. Men också i en aktuell artikel i SKT av Jan-Olof Aggedal.

Att begravningsseden förändras är inte konstigt i en ombytlig samtid och i ett land som präglas av individualism och plura­lism. Svenska kyrkan har en ­dubbel roll. Å ena sidan socialiseras allt färre in i Svenska kyrkans traditioner, vilket ­bidrar till sjunkande begravningstal. Å andra ­sidan är relationen mellan kyrka och folk alltjämt relativt stark; av dem som dör begravs fortfarande två av tre i Svenska kyrkans ordning.

Samtidigt ser man dramatiska förändringar också i det relativt korta perspektivet av tio år. Mellan åren 2010 och 2020 minskar andelen som får en kyrklig begravning från 81 till 65 procent. Detta medan andelen borgerliga ceremonier ökar från 8 till 14 procent och andelen ”Ingen känd ceremoni” går från 2 till 11 procent.

Den negativa trenden för Svenska kyrkans begravningar kan inte förklaras endast utifrån ett minskant antal medlemmar. Dessutom är det så att en allt lägre andel av de avlidna medlemmarna begravs enligt kyrkans ordning. Detta speglar ett fenomen känt från andra studier: allt fler medlemmar har allt färre kontakter med sin egen kyrka. Det som tidigare observerats för exempelvis dop gäller nu alltså även begravningar.

Och denna utveckling går fort. Under rubriken ”Aldrig har så mycket förändrats så snabbt” beskriver Jan-Olof Aggedal (Svensk Kyrkotidning 10/2021), präst och docent i praktisk teologi, ett antal aktuella förändringar i begravningsseden. Han ställer frågor om ­effekterna på folkhälsan när allt fler fråntas möjligheten att gå på begravningar: ”När den döde själv eller de anhöriga väljer att inte genomföra någon offentlig ceremoni förhindrar man vänner och ­arbetskamrater, som hade behövt en ceremoni för att bearbeta sin sorg, att få detta”. Kan delar av den psykiska ohälsan i vårt land ”höra samman med att vi håller på att förlora gemensamma riter kring död och begravning”, undrar Aggedal?

Jag tror Aggedal är något på spåren, vilket också bekräftas av kyrkokansliets studie. Utifrån det ökande antalet begravningar utan ceremoni – så kallade ”direktare” – menar en kyrkogårdschef att ”det handlar om att människor vill fjärma sig från ­döden och alla moment kring begravningen”, men att risken då är man ”får betala med sin psykiska hälsa om man inte vågar närma sig de svåra frågorna som har med döden att göra.”

Kyrkokansliets rapport slår fast att det finns regionala skillnader i begravningssedens försvagande. Mälardalen och storstäderna klarar sig i vanlig ordning sämst. Desto viktigare att notera är dock att det finns också inomregionala skillnader. ­Olika pastorala sammanhang klarar sig, med andra ord, olika bra. Dessa skillnader samvarierar med andra kyrkliga handlingar. ”Församlingar med låg andel ­begravda medlemmar har genomgående relativt låga dopfrekvenser. Det omvända gäller för församlingarna med höga andelar begravda. Detta mönster är också vanligt i fråga om andra kyrkliga handlingar – exempelvis konfirmandtal”.

Kyrkans närvaro i människors liv ­spelar alltså roll huruvida kyrkan efterfrågas i samband med livets slut. Det är i sig inget konstigt. Men det är viktigt att se att siffrorna till dels tycks möjliga att påverka genom medvetet och strategiskt pastoralt arbete. Detta är både goda och utmanande nyheter.

För kyrkan tycks en av de stora uppgifterna vara att finna balansen mellan form och frihet. Att erbjuda en tydlig form – i betydelsen ett kyrkorum och en gudstjänstram – som andas frihet och dit människor bjuds in med sig själva och sina liv. Ofta upplevs nämligen borgerliga begravningar som fria och påverkbara, medan kyrkans ses som fasta och färdigformulerade. Kyrkan behöver visa på både form och frihet.

Och detta är på allvar. I rapporten intervjuas representanter för begravnings­byråerna som beskriver att de ibland stöter på församlingar som inte är särskilt flexibla ­gällande begravningsgudstjänstens utformning, särskilt i valet av musik. En ­entreprenör säger: ”Och det är otroligt tragiskt att när du då har betalat till din begravning i hela ditt liv och du är medlem, men att du hamnar framför en präst som inte godkänner någonting.”

Det säger sig själv att om människor i sorg i mötet med sin egen kyrka upplever sig ”hamna framför en präst” där de ska försöka ”få igenom” sina önskemål, är den situationen inte bara olycklig utan djupt ovärdig. Och dessutom helt omöjlig att bygga något konstruktivt utifrån. Det faktum att somliga sorgehus tar det säkra före det osäkra och väljer en borgerlig ceremoni är ett misslyckande för Svenska kyrkan som folkkyrka.

Det bemötande som folk får i sin kyrka är avgörande. Det centrala är att människor ges friheten att själva vara med och utforma riten. Vilket på inga sätt utesluter ritens sociala – eller kyrkliga – sidor. Det krävs av kyrkans representanter både en öppenhet och en lyhördhet inför dem man möter, men lika mycket ett värnande om det unikt kyrkliga. Dels kyrkans miljö som står fri från det vinstintresse som kännetecknar det omgivande samhället. Dels kyrkorummet som i sig själv bär ”på ett budskap om livet och evigheten”. Dessutom fungerar begravningsgudstjänsten, när den är öppen, så ”att den kan ge ett svar även på vaga religiösa föreställningar”. Aggedal är på samma linje: ”En begravningsgudstjänst som talar om ­dödens allvar och evighetens hopp, om Guds omsorg i liv och död bär även den sekulära människan i sorgens stund”.

Jomas Eek