Folkbildning om döden

Jonas Eek opinionschef

 Kyrkan och begravningsbranschen behöver göra gemensam sak för att hjälpa anhöriga i sorgeprocessen. Det går för lång tid mellan dödsfall och begravning. Dessutom bör begravning över urna undvikas. Kan tiden efter pandemin bli en nystart?

”Sorg är en färskvara.” Gillis Edman återkommer ofta till det i vårt samtal. Edman är begravningsentreprenör med gedigen erfarenhet av att möta människor i sorg och saknad. Men också med stor kunskap om begravningsbranschen, med flera förtroendeuppdrag bakom sig.

Eftersom sorgen är en färskvara är det olyckligt när begravningarna dröjer. Det ligger i förlängningen av Edmans resonemang.

Som präst är det lätt att hålla med. Det är problematiskt när tiden blir för lång mellan dödsfall och begravning. Helt enkelt eftersom sorgeprocessen stannar upp och riskerar att fastna. Sorg är ett arbete och i det arbetet har begravningen sin givna plats. Den behövs för att sörjande ska kunna komma vidare.

Samtidigt har Sverige längst tidsperiod i världen mellan dödsfall och begravning. Och intervallet ökar. I slutet av 2020, var snittiden 24 dagar. Det är väsentligt högre än 2012 då den lag trädde i kraft som innebär att det ”bara” får gå max 30 dagar mellan dödsfall och kremation/gravsättning. Då var snittet 19 dagar.

Med en så hög genomsnittstid är det enkelt att förstå att många begravningar inte håller sig inom lagstadgad tidsrymd. Allt fler begär dispens för att kunna överskrida den lagstadgade 30-dagarsgränsen. Att pandemin under det senaste året kan ha bidragit ytterligare till denna utveckling är en sak, men grundproblemet fanns långt före pandemin.

Det går för lång tid mellan dödsfall och begravning, vilket riskerar försvåra sorge­arbetet. Och är det något som den här pandemin har lärt oss är det att det inte alltid är positivt när Sverige sticker ut i internationella jämförelser.

En annan effekt är att begravningar allt oftare sker över urna i stället för kista. Detta kan vara ett sätt att klara sig inom lagstadgad tid. Man kremerar den döde inom 30 dagar, köper sig lite tid och begravningen kan ske när almanackan tillåter. Också detta förfarande riskerar dock att försvåra sorgearbetet.

Döden behöver synliggöras och tydliggöras. I vår kultur har döden blivit osynliggjord och institutionaliserad, vilket bidrar till att främmandegöra döden. Då kan en kista hjälpa till att begripliggöra det obegripliga. Åtminstone mer än en urna.

Det är som sagts förståeligt om coronapandemin under det senaste året har ställt till det så att tiden blivit lång i väntan på begravning och att allt fler kremeras före begravningen. Men när nu normaliteten tycks vara på väg tillbaka vore det önskvärt om kyrka och begravningsbransch kunde kroka arm och göra gemensam sak. Se till att minska tiden mellan dödsfall och begravning och försök, i möjligaste mån, undvika begravning över urna.

Detta för de anhörigas skull. De befinner sig i sorg, ibland i chock, och vet ibland varken ut eller in. De har rätt till hjälp, råd och vägledning. Både kyrkan och begravningsbranschen har kunskap om död och avsked att dela med sig av. Som att sorg är en färskvara eller att döden behöver synliggöras. Gillis Edman har till exempel kallats ”en folkbildare i döden” (GP 11/10 2016).

Jonas Eek

”Både kyrkan och begravningsbranschen har kunskap om död och avsked. Som att sorg är en färskvara eller att döden behöver synliggöras.

Magnus Evertsson
Ja, tiden mellan dödsfall och begravningsgudstjänst bör inte vara för lång, men akt över urna kan ha den för åtminstone somliga mycket värdefulla aspekten att man kan hålla samman gudstjänst och gravsättning.