Värna samtalet och vårda själen

Jonas Eek, opinionschef

Själen är hotad men kan räddas av samtalet. Och i en renässans för samtalet kan kyrkan ha en självklar uppgift och en stor möjlighet.

”Vad är det här för land där vi inte kan få till ett mänskligt åldrande”, undrar Lotta Lundberg i lördagens Svenska Dagbladet (8/5). ”Att sluta se människan har bara blivit så ohyggligt – vanligt.” Texten tar sin utgångspunkt i sorgen efter hennes fars död på ett äldreboende i Uppsala. Så mycket kan – och behöver – bli bättre i vården av de äldre i vårt land, ja i vården överhuvudtaget.

Artikeln är en hyllning till det mellanmänskliga samtalet. I ett läge där var tionde svensk äter ”lyckopiller” och den psykiska ohälsan alltjämt ”väller in” behöver samtalets läkande och utvecklande kvaliteter uppmärksammas och uppvärderas. För ”växande pågår så länge vi andas [och] vägen till växande själar börjar i samtalet”. Samtalet är något mer än utbyte av information. Det handlar om ett moget möte som inte medikaliserar känslor och sorg eller förnekar åldrandets realitet.

Lundbergs text träffar verkligen rakt i magen. Kanske bidrar det faktum att veckan som gick också präglades av debatten kring Det illojala vårdbiträdet, P1-dokumentären om vårdbiträdet Stine Christophersen som under pandemin såg brister på det äldreboendet där hon arbetade och slog larm till Expressen. ”Vad är det här för land där vi inte kan få till ett mänskligt åldrande?” Lundbergs fråga blir en utmaning också till kyrkan.

Genom sin närvaro på många av landets vårdinrättningar, i form av sjukhuskyrkan och genom andakter och besök på äldreboenden, borde kyrkans medarbetare ha god insyn i förhållandena. Dessutom med perspektiv som kan ligga mitt emellan personalens professionella synvinklar och de anhörigas mer personliga eller privata. I ljuset av den inblick som rimligen finns är det märkligt tyst från kyrkan i flera av de frågor som Lundberg lyfter.

Och i den samtalsrenässans som hon efterlyser kan kyrkan ha en självklar uppgift och en stor möjlighet. Mycket görs redan och kompetensen och erfarenheten är omfattande. Både lokalt i prästers och diakoners tjänsteutövning, nationellt som i arbetet med jourhavande präst och i verksamheter av kyrkan närstående organisationer såsom Sankt Lukas eller Samariterhemmet i Uppsala, vilket också Lundberg nämner.

Samtidigt kan kyrkan även här göra ännu mer. För på ett sätt är själavårdens roll i kyrkans liv självklar: många känner till och tar del av verksamheten. Men det finns också ofta en osäkerhet och en frustration om själavårdens plats i församlingarnas uppdrag. Dels nämns själavården knappt i kyrkoordningen (14 gånger, främst i frågor om tystnadsplikt, sekretess och anmälningsskyldighet). Dels är det inte självklart vad som skiljer den från andra samtalsstöd och terapeutiska former som erbjuds i samhället. Till detta kommer att insitutionssjälavården, till vilken sjukhuskyrkan räknas, har en osäker och oklar finanisering, vilket KT i dag rapporterar om.

Boken Att öppna ett slutet rum (Verbum 2018) handlar om kyrkosyn och själavård, och en tes som drivs handlar om att kyrkan behöver vidga synen på själavård. Kyrkan ”förverkligar sig själv i själavården”, skriver Sven-Erik Brodd i ett av bokens kapitel. Allt kyrkan gör är i någon mening själavård. Inte minst i en reformatorisk kyrka, då Luther såg själavården och människors ansvarstagande för varandra som ett av kyrkans kännetecken.

Kyrkoherde Niklas Lång i Solna, med ansvar för sjukhuskyrkan på Karolinska, bekräftar själavården som ett av kyrkans kännetecken: ”Så som Svenska kyrkans situation ser ut i dag tror jag att sjukhuskyrkan är en av våra absolut viktigaste arenor. I mötet med livets ytterkanter förstår alla varför vi finns.”

När man läser Lotta Lundbergs text får man intrycket att själen är hotad i vår tid. Men att den kan räddas genom samtalet. Tänk om hon har rätt. Och tänk, i så fall, om kyrkan i allt såg på sin uppgift som själa­vårdande. Ett öga som ser människan. En samtalspartner. Ett öra. Och en röst som, precis som Lundberg, oförsagt ger uttryck för tron på och erfarenheten att det ”är kroppen som multnar, inte själen” och att ”rädslan för döden hindrar aldrig döden, den hejdar livet”.

Det är livsviktigt för kyrkan att inte missa rösterna – om det så är Lotta Lundgrens eller det illojala vårdbiträdets – för då sviker kyrkans sitt själavårdande och profetiska uppdrag.

Jonas Eek

”När man läser Lotta Lundbergs text får man intrycket att själen är hotad
i vår tid. Men att den kan räddas genom samtalet.