Nuförtiden gäller partikamraternas frågor Gud

”Jag håller med ateister om nästan allt, förutom om Gud”, skriver den tjeckiska katolska prästen Tomas Halik i sin bok Tålamod med Gud. Jag har sedan jag läste den i mars inte kunnat sluta prata om den.

Att jag skulle plugga präst var långtifrån självklart. Före min intresseanmälan till stiftet tillbringade jag tre år som ung­domspolitiskt aktiv i Liberala ung­domsförbundet (Luf). Många av de vänner jag än idag kallar mina närmaste fick jag möta på föreläsningar i partilokaler, på klassrumsgolv under kongresser eller som meningsmotståndare i talarstolen. 

Den tiden formade mig. Jag var uppslukad i en värld som blev hela mitt liv. Jag älskade samtalen. I skolan var det inte naturligt att diskutera religionsfrihet, monarkin eller om skatten ska vara platt eller progressiv. Men inom politiken fick jag ett hem för ideologi och filosofi.

Jag fick ofta svara på frågor om politik från människor utanför ”klegget”. Men till slut tröttnade jag och undvek att prata om ämnet på fest. Jag ville ”bara” vara Jakob – inte mina åsikter.

Jag ville sadla om, tänkte tillbaka till min tid som konfirmand, mindes den glädje jag förknippade med kyrkan och började studera teologi.

Nuförtiden går inte samtalen med de personer jag träffade i Luf ut på att prata skattesatser. De vill tala om något helt annat.

De vill prata om Gud. Och jag har insett att det är mycket roligare att prata tro med den som inte är troende. 

Kanske borde man vilja prata om kampen med grekiskan, det senaste påvevalet eller liturgi och exegetik med dem som faktiskt fattar språket. Men jag upplever en brist på öppenhet.

När man som 20-åring bestämmer sig för att bli präst livet ut är det inte konstigt att det skapar en identitetskris: Är jag värdig? Kommer jag klara det? Ska jag verkligen bli präst?

Alla hanterar frågorna på olika sätt. Men en sak gör alla vid någon tidpunkt: man bestämmer vilket läger man vill tillhöra. På samma sätt som man kände sig tvungen att beteckna sig ideologiskt i ett ungdomsförbund (i mitt sammanhang ”nyliberal”, ”socialliberal”, ”klassiskt liberal” eller bara ”liberal”) känner man sig tvungen att välja sin fromhetstradition och teologiska inriktning. Och därefter ska den försvaras – nitiskt.

Det kan bygga på bristande självförtroende. Det finns inget som skrämmer en student så mycket som att få sin världssyn krossad. Jag var själv länge en som fnös under mässor där jag tyckte att ”fel” tradition var representerad. Jag undvek till och med att prata med vissa eftersom jag skapat en idé om vilka de var baserat på vilket stift de kom ifrån. Visst är det fånigt? 

Att prata med icke-troende blev därför en frihet. Jag behöver inte försvara min fromhetstradition eller kunskaper om exegetik inför någon som inte vet vad orden exegetik eller fromhetstradition betyder. 

De vill prata om något klart mycket roligare: Vad är det du faktiskt tror på? På riktigt? 

Förstå mig rätt, jag tycker det är avgörande att präster kan förklara vad de står för, hur det tar sig uttryck och varför de väljer dessa uttryck. Annars finns inte utveckling eller utbyte. Men om det är kallets viktigaste frågor att kunna försvara sin position vet jag inte om jag känner mig kallad. 

Det handlar inte om att liturgi är sekundärt eller oviktigt, men kyrkan är inte en plats endast för de redan troende. En kyrka har så många rum, aktiviteter och beståndsdelar. Men det som alltid motiverat dessa enorma byggen är tron. Får vi inte världen utanför kyrkans väggar att förstå detta är murbräckorna nära.

En vän till mig, som när hon var tonåring tatuerade in ”God is gay” i protest mot kyrkan, ställde frågor till mig om alltifrån bön till förintelsen över en fika i vintras. Hon nöjde sig inte med några enkla svar. Hon var lika, om inte mer, påläst som jag själv var i de flesta hänseenden.

Så vad som hände var att vi faktiskt samtalade. Jag fick ställa henne frågor, och hon fick göra detsamma. Jag fick svara ”Det där har jag aldrig tänkt på, kan jag få återkomma?” lika mycket som hon fick säga: ”Så spännande, jag har aldrig förstått det där tidigare”. 

Jag har aldrig hört en präststudent säga något liknande under mina sex år vid Uppsala universitet, och jag tror inte jag heller sagt samma sak till dem. 

Kanske var samtalet med min vän så pass fritt och tillmötesgående just för att det inte fanns något att ”förlora”. Det enda vi kan är att lära oss av varandra. 

Det har hjälpt mig att släppa garden. Jag känner mig idag lika hemma i högkyrkliga kavajbepansrade mässfiranden som bland lovsångsinbjudande gudstjänster bland sandaler och trycktishor.

Den tryggheten kom från den plats där tron kanske var som allra minst: bland de som inte trodde på det jag trodde, men ville veta mer. De som Halik kallar ”Sackaiosmänniskor” i boken jag citerade till en början – de som är i trons pereferi. 

Jag har gett Haliks bok till en vän från ungdomsförbundet. Vi drar nästan aldrig jämt. Men det är med honom jag finner störst trygghet att prata om vad jag själv grubblar på. I marginalerna för han och jag en konversation. Det mest fascinerande är att han gjort exakt samma analys som jag, fast tvärtom: Det är för honom roligare att prata icke-tro med någon som tror.

Och jag vet med säkerhet att det finns många fler som han.

Jakob Norrhall,
studerar till präst