Olika utfall ett tecken på att systemet inte fungerar

Jonas Lindberg, gästkrönikör
De fall som hamnar på överklagandenämndens bord utgår aldrig från motpartens invändningar mot besluten. Foto: Johannes Frandsen

När domkapitel gör helt olika bedömningar av likartade fall väcker det frågor om trovärdighet och praxis.

Ett sätt att lösa det problemet vore att införa en särskild åklagare, som kan föra principiellt viktiga ärenden vidare till överklagandenämnden.

Därigenom kan domkapitlen få en bättre grund för sina bedömningar.

En av de mer sorgliga tendenserna under det gångna året var att det i många fall var svårt få fällningar i #metoo-fall. Det kan å ena sidan förstås tolkas som en seger för rättssäkerheten, men å andra sidan rimmar det dåligt med det allmänna rättsmedvetandet.

I Svenska kyrkan pekar tendenserna åt olika håll och det i sig kan också vara ett problem, därför att det väcker frågor om vilken praxis som egentligen gäller. Problemet kan illustreras med två domkapitelsärenden från det gångna året.

Det första handlar om en diakon i Uppsala stift, som i somras förlorade sitt ämbete efter att ha haft en relation med en konfident. Det andra handlar om en präst i ett annat stift, som i november tilldelades en skriftlig erinran för ett sexuellt övergrepp.

Fallen har alltså bedömts och dessutom hanterats olika, trots uppenbara likheter. I Uppsala stift skedde intervjuer med både diakonen och hans konfident, medan det andra stiftets domkapitel endast hörde den anmälda prästen. Det fanns visserligen en polisanmälan som komplement till utredningen, men att bara den ena parten får höras direkt framstår likväl som en svaghet i förarbetet. Redan här finns det skäl att fråga om inte domkapitlen borde hantera denna typ av anmälningar på ett mer likartat sätt, för att säkerställa trovärdigheten i sina beslut.

»Fallen har alltså bedömts och dessutom hanterats olika, trots uppenbara likheter.

Själva huvudfrågan är dock vad som gör att domkapitlen gör så olika bedömningar att en medarbetare förlorar sitt ämbete och en annan bara får en skriftlig erinran, det vill säga den lindrigaste påföljden. Utgångspunkten är trots allt densamma: förarbetena till kyrkoordningen, biskopsbrevet om att vara präst och diakon i Svenska kyrkan från 2014 och uttalanden från överklagandenämnden, det vill säga en form av prejudikat.

Det går förstås att invända att juridik precis som teologi handlar om tolkning och därmed ibland leder till olika slutsatser. Men Per Westberg, jurist och rådgivare på Svenska kyrkans arbetsgivarförbund, menar ändå i en kommentar att vi har ett system som inte fungerar.

Själva roten till problemet ligger i det faktum att det bara är den aktuella prästen eller diakonen som har rätt att överklaga beslutet. Det brukar motiveras med att domkapitlets bedömning i första hand är en intern fråga mellan kyrkan och dess ämbetsbärare, det vill säga om kyrkan har fortsatt förtroende för sina medarbetare eller inte.

Det innebär dock att de fall som hamnar på överklagandenämndens bord aldrig utgår från motpartens invändningar mot besluten. Svenska kyrkan får därmed en skev grund för sin praxis och det bidrar sannolikt till att domkapitlens bedömningar blir mindre enhetliga än vad som vore önskvärt.

Det kan dessutom lätt ge en bild av att kyrkan i första hand skyddar sina ämbetsbärare snarare än erbjuder en rättvis bedömning. Där har kyrkan ett kommunikativt problem, som också skulle behöva lösas.

Så hur kommer vi till rätta med frågan? Om det inte anses möjligt att låta också motparten överklaga skulle kyrkan kunna införa ett system med en särskild åklagare som på eget initiativ för principiellt viktiga ärenden vidare till överklagandenämnden. Det skulle kunna ge en mer balanserad praxis i fortsättningen.

Jonas Lindberg

Samtidigt, fungerar inte domkapitlen på samma sätt som en tingsrätt? En form av regional första instans där det döms olika beroende på vilka som faktiskt sitter där? Som andra uttryckt saken i KT: förändringar ska göras med försiktighet. Det är en stor apparat att ändra ordningen för hanteringen av disciplinärenden. Att ingen annan kan överklaga ett domkapitelsbeslut än den som döms (eller frias) är väl inte heller så underligt? I brottsmål finns en målsägande men det gör det väl inte i ett domkapitelsärende? Domkapitlet är sin egen åklagare och driver interna frågor. Det handlar inte om förtroende för sina medarbetare utan om rätten att förvalta sakrament och verka i ämbetet. Jag tror inte att det ska dras för stora växlar av olika utfall. Däremot ska större hänsyn dras till prejudicerande fall från överklagandenämdnen. Det ska eftersträvas en likhet i domkapitlen men givetvis kommer stiftens olika dragningar att färga besluten, för att eventuellt senare prövas i övre instans.
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift