Stå upp för livets värde

Jonas Eek, ledarskribent
I sen oktober är det tydligt att inget är bestående här i världen. Foto: Getty, Mikael M Johansson

Dödshjälp. I en tid av förgänglighet bör kyrkan stå upp för det som är bestående. Som livets okränkbara värde.

”Allt kött är hö. Allt flyktar här, och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen”.

I sen oktober är det tydligt att inget är bestående här i världen. Sommaren är sedan länge bortregnad. Träden kläds av i realtid och löven blir liggande i drivor. På tröskeln in mot novembers stora mörker blir det intellektuellt och existentiellt påtagligt hur ”tiden allt fördriver”.

Påminnelsen om alltings förgänglighet ligger latent i debatten om dödshjälp. På ett plan är vi alla berörda eftersom döden angår oss alla. Livets skörhet och hälsans provisorium gör också att vi när som helst kan drabbas personligen av de frågeställningar som debatten rymmer. På ett annat plan kan vi, så länge vi inte är personligt och känslomässigt engagerade, förhålla oss till frågan på ett mer principiellt sätt.

Det ger en distans på både gott och på ont. Distansen är av godo i det att det krävs saklighet och nykterhet när ett samhälle ska besluta sig för en hållning i frågor av denna art. Distansen blir problematisk om man fastnar i principer och förlorar varsamheten för människor som erfarenhetsmässigt lever i en situation vi andra bara kan föreställa oss. Kort sagt – det krävs ödmjukhet och lyhördhet för frågans allvar och komplexitet.

En del av problematiken med aktiv dödshjälp ligger i det faktum att det inte finns något som är bestående. Inte ens en människas hållning i frågan är bestående. Vi vet helt enkelt inte hur vi själva skulle resonera om frågan väl skulle bli aktuell för oss. Det blir slående i Martin Engqvists berättelse i dagens KT.

Han är förlamad efter en bilolycka och har under sin sjukdomstid ändrat uppfattning om dödshjälp. Innan han själv drabbades hade han troligen inte tyckt att det liv han nu lever skulle vara värt att leva. Men så tänker han inte i dag.

I stället är han engagerad mot en legalisering av dödshjälp. Han är rädd för en gradering av människovärdet och en glidning i lagstiftningen. Många delar en sådan oro för sluttande plan. Den oron skulle kunna hanteras om det fanns en fast punkt att utgå ifrån.

”Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen.” Mitt i det förgängliga finns hos människan en längtan efter och ett behov av något bestående. Trots tillvarons flyktighet hävdar kyrkans tro att Gud och Guds ord är bestående. ”Blott Herrens ord förbliver”, sjunger vi i samma psalm.

Detta bestående möter människan i de gåvor som Gud ger. Livet är en sådan gåva. Därför är livet heligt. Därmed är varje människa värdefull. Trots livssituationernas alla olikheter har själva livet ett villkorslöst och bestående värde. Oberoende av vår egen värdering av livet.

Hållningen om livets okränkbara värde är utbredd. Det är i dag endast ett fåtal länder som praktiserar dödshjälp. Aktiv dödshjälp hör alltså till undantagen. Senast 2016 tog Svenska kyrkans kyrkomöte ställning mot en legalisering.

I dagens KT resonerar Cristina Grenholm klokt utifrån kyrkans hållning. Dels att människan ”förfogar inte över livet”. Dels att även ”livet i dödens närhet har sitt värde” och därför bör debatten om dödshjälp hellre fokuseras på förbättringar i vården i livets slutskede.

Det finns ingen anledning att i nuläget ändra kyrkans linje utan tvärtom stå upp för den.

»Livet är en sådan gåva. Därför är livet heligt. Därmed är varje människa värdefull.

Senaste artiklar