Kyrkomötet 1

Ta på allvar längtan efter struktur och innehåll

Jonas Eek, ledarskribent
I en rad lång rad motioner föreslås kyrkomötet uppdra åt kyrkostyrelsen att genom konkreta materiel initiera och stötta kyrkans undervisning inom en mängd områden.

Kyrkan behöver konkreta hjälpmedel där tro och teologi kommuniceras på aktuella och relevanta sätt för olika målgrupper. Det framgår tydligt av motionerna av årets kyrkomötet.

I USA lär den störst växande religiösa gruppen vara så kallade nones. Det är de som i undersökningar väljer none som alternativ när det gäller religiös tillhörighet. De är ofta unga som helt enkelt inte ser vad kyrkan har att tillföra dem. Parallellt finns en annan växande grupp – dones. Det är sådana som har haft ett engagemang i kyrkan, men som av olika skäl bär på en besvikelse och känner sig färdiga – done – om inte med Gud, så med kyrkan.

Den amerikanske professorn Andrew Root skriver om nones och dones i boken Man ska vara sig själv. En bok om ungdomar, tro och delaktighet (Marcus Förlag, 2019). Root tar sin utgångspunkt i frågan om det är möjligt att tro på Gud i en sekulär tidsålder. Hans slutsats är att människans sökande i vår tid i första hand handlar om huruvida Gud är verklig och har något alls med det egna livet att göra. Senare i boken pekar en av dess redaktörer, teologen Fredrik Wenell, på glappet mellan kyrkornas språk och männi-skors liv som ett problem i sammanhanget. ”Gud är […] inte längre en självklar referenspunkt, och kyrkornas folk blir därför inte den givna samtalspartnern i existentiella frågor [utan i stället] vänner och populärkultur” (s 61).

Wenell menar att kyrkorna måste etablera platser där det är möjligt att kontinuerligt välja tro och formulera en tro som har betydelse för individens identitet, sammanhang och erfarenheter.

Också Sverige vimlar av nones och dones – människor med ingen eller med en uppgiven relation till kyrkan. Ofta finns delar av förklaringen i glappet mellan kyrkans språk och männi-skors liv och längtan. Att höstens kyrkomöte är tematiskt om en så central fråga som lärande och undervisning vittnar om en kyrklig självinsikt som bådar gott. Underliggande ett sådant tema ligger ju Roots fråga – som för övrigt är reformationens ständiga fråga – hur är det möjligt att tala om och tro på Gud i vår tid?

Uppdra åt kyrkostyrelsen att formulera en sammanhållen plan för kyrkans dopundervisning så att människor erbjuds platser och tillfällen där man kontinuerligt kan möta och välja tro.

Den frågan är också underliggande de allra flesta motionerna till kyrkomötet, bland vilka man anar en utbredd längtan efter struktur och innehåll. Det finns, för det första, en längtan bland motionärerna efter strukturer och modeller för kyrkans undervisning. Församlingarna behöver hjälp att med dopet som grund och siktet mot konfirmationen, formulera ett sammanhållet program. Motionärerna önskar ett utformande av läroplan för barnverksamheten, framtagandet av nya modeller för konfirmandarbetet inklusive vuxenkonfirmation, utarbetandet av konkreta idéer och inspirationsmateriel för kyrkans undervisning för olika grupper. Någon önskar att kyrkostyrelsen ska återkomma med ett formuleringsförslag så att det än tydligare framgår i kyrkoordningen att varje församling ska ha en plan för sin undervisning.

För det andra finns en törst efter konkret formulerad pedagogisk teologi. I en rad lång rad motioner föreslås kyrkomötet uppdra åt kyrkostyrelsen att genom konkreta material (katekeser, studievägledningar, arbetsmaterial) initiera och stötta kyrkans undervisning inom en mängd områden (profetisk diakoni, missiologi, ekoteologi, alpha, bekännelseskrifterna, tro och vetande, lärande i gudstjänsten, tro och apologetik) för olika målgrupper (barn, unga, vuxna, journalister, förtroendevalda, lekmän) på varierade arenor (utsatta områden, digitala plattformar, kyrkorummet, gudstjänsten). Det är uppenbart att kyrkan behöver konkreta hjälpmedel där tro och teologi kommuniceras på aktuella och relevanta sätt för olika målgrupper. Som verksam på kyrkans förlag har jag då och då mött en skepsis bland kyrkliga företrädare – även bland högt uppsatta och ibland med pedagogiska ansvarsområden – mot konkreta material. Desto mer glädjande, att dessa tvivel inte verkar delas av kyrkomötets motionärer.

Utifrån motionsfloden kan man hoppas att kyrkomötet tar på allvar denna längtan efter struktur och innehåll för kyrkans undervisning:

Uppdra åt kyrkostyrelsen att formulera en sammanhållen plan för kyrkans dopundervisning så att människor – inte minst nones – erbjuds platser och tillfällen där man kontinuerligt kan möta och välja tro. Det finns gott om forskning och beprövad erfarenhet vad gäller pastoralstrategi, vilket denna ledarsida upprepade gånger pekat på (bland annat KT 49/2018).

Låt tusen blommor blomma och formulera teologins och trons innehåll med olika twist till varierade målgrupper på olika plattformar för alla åldrar (0–81 år snarare än 0–18), vilket också varit ett återkommande tema på denna ledarsida (bland annat KT 27–28/2018). Allt för att uttrycka kristen tro på sätt så att den kan få betydelse och relevans för så många som möjligt – också för dem som känner sig som dones.

Jonas Eek

Taggar:

Kyrkomötet
Krister Palm
Hej ! Dom som känner sig som dones hur känner dom sig ? Undrande.

Mer inom samma ämne