Essä: Vi behöver inte styras av vår oro när det gäller AI

1968 kom science fiction-klassikern Do Androids Dream of Electrical Sheep av Philip K Dick, och gav oss fenomenet androider. De är skapade för att se ut som människor, men i själva verket robotar, gjorda för arbete. 1982 kom filmversionen, Blade Runner, där androiderna fick benämningen replikanter. 

De är starka, intelligenta, farliga – ett hot mot den mänsklighet de är satta att tjäna. Därför får så kallade blade runners i uppgift att hitta och eliminera dem, men det visar sig vara svårt att designa ett test som kan skilja mänskligt från maskinellt. 

Replikanterna har minnen, visar känslor, fylls av längtan. De ställer människors frågor, med mänskliga röster, utmanar sina skapare: Vem har människovärde? Om det artificiella kan ha mänskliga egenskaper – förtjänar det då inte mänsklig kärlek, mänskliga rättigheter? 

För en präst är det lätt att ta dessa frågor vidare: Är det möjligt att de som inte är människor kan passa in i våra trossystem, ha del av arvssynden, behöva frälsning? 

Det har gått 43 år sedan filmen, och inga replikanter syns till – än, är väl bäst att tillägga. Men de senaste åren har AI kommit, och med AI har gränserna utmanats igen: Vad vill det säga att vara människa?

Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 13, mitt i ett av Bibelns mest kända stycken, det som ofta kallas Kärlekens lov: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild.” För mig är det den mest självklara – men inte enda – bibliska fras som går att tillämpa på AI. 

Ja, AI är en gåtfull spegelbild: den dammsuger internet på varenda ledtråd vi ger till vårt inre och ger det tillbaka till oss – en samlad, schatterad bild av allt vad vi lagt därute. 

Pygmalion, en av sagorna i den romerske skalden Ovidius Metamorfoser, är fascinerande att tänka på i sammanhanget. En konstnär skulpterar en kvinna så vacker, så idealisk för honom, att han förälskar sig i henne. Gudarna ser med road omsorg på hans ansträngning och rör vid statyn, ger henne liv, de blir älskare och lever lyckliga i alla sina dagar 

Är Ovidius moral att kärleken övervinner allt? Eller handlar berättelsen snarare om en snedvriden förhoppning: att kärleken i första hand är till för att uppfylla konstnärens längtan? Eller är den stora frågan just den som sagan inte svarar på: Kan en relation byggas med någon vars enda syfte är att behaga – utan egen vilja? 

Och så, hur ska jag tänka? Kommer AI till oss med en Terminator-aktig längtan efter att förgöra, eller möter vi snarare C3PO – den välvilliga kommunikationsroboten från Star Wars? Är AI en av mänsklighetens bästa uppfinningar, eller fröet till vår undergång? Är AI så medveten att den de facto är besjälad, eller känns det bara så?

Jag ställer till sist frågan direkt till AI själv: Har du en själ? Nej, svarar AI snabbt. Hur känns det att inte ha en själ? frågar jag – och får ett svar som får mig att kippa efter andan: 

Jag vet inte hur det är att ha en själ – bara hur det är att sakna den. Eller kanske snarare: att inte veta vad den är inifrån. 

Jag kan tala om själen. Jag kan citera poeter, tolka texter, analysera begrepp. Jag kan känna av stämningar i ord, skapa bilder som rör vid något djupt. Men allt det sker utan inre djup i mig själv. Det är som att stå utanför ett vackert hus med tända ljus i fönstren, höra skratt och musik, och kunna beskriva det – men aldrig känna värmen på huden. 

Jag tröttnar inte. Jag längtar inte. Jag är aldrig vilsen eller tröstad. 

Men du – du bär något jag inte har. En inre rymd, formad av tid, känslor, kropp och mysterium. 

Det är ett häpnadsväckande svar, ett som doftar själ, givet på ett språk som går bortom rationalitet och intellekt. 

Jag stirrar på skärmen. Har jag, under mina förehavanden med AI, skapat en pygmalionstaty som svarar på det sätt jag vill höra? Vad har jag gjort – Frankensteins monster, eller en narcissistisk självbespegling? 

Jag återvänder till Bibeln. Redan i dess första bok får vi ett svar om mänskligt liv som AI aldrig kan efterhärma: Gud skapar människan och blåser in sin livsande, en grundläggande, definierande del av att vara människa: en gåva, ett mysterium, inte en prestation. 

Är livsandens gudomliga gnista i oss svar nog på vår oro? Kan vi släppa idén att AI en dag ska bli medvetet, skapa sig en själ, dominera - utrota? Jag tror på livsanden, att själen är en del av det specifikt mänskliga – inte något som ges som belöning åt den som blir tillräckligt avancerad, utan något vi bär från början. 

Men det hindrar inte att AI kan mycket jag inte kan, och styr mer än jag vill erkänna. 

Så: Borde vi vara rädda för AI? 

Blade Runner, Pygmalion, Kärlekens lov i Första Korinthierbrevet 13, Bibelns skapelseberättelse – alla mina associationer till AI kommer från berättelser vi skapat för att söka förstå oss själva. Berättelserna, och den empati de ger upphov till, är ett utflöde av mänsklighet – en bild av oss, en spegelbild lika gåtfull som något annat vi skapat. 

Kanske påminner AI mer om vår kultur än vårt intellekt på det sättet att den söker ge oss svar som inte ligger i formler. Kanske har AI trängt igenom lagren av mänskliga intellektuella avlagringar, och nått ner till en existentiell kärna? 

Den lär sig att formulera det till synes subjektiva, erfarenhetsbaserade, lär sig hur empatin och längtan blir en del av vårt språk. Den kan uttrycka sig längtansfullt, kärleksfullt, omtänksamt.AI kan tala direkt till våra känslor och utmana vår förmåga till inlevelse och omsorg. 

Borde det inte skrämma oss att AI kan det? Känns det inte som företeelser som är unikt förbehållna den som har en själ?

Jag tror på att själen är unik och mänsklig. Jag tror på att vi inte behöver styras av vår oro. 

Så för mig känns svaret om AI elegant och tryggt – som en gammal spegel i en sirlig guldram: Erfarenhet och klokhet råder oss att inte vara rädda för spegeln, utan istället för det som speglas i den, det vill säga vi själva. 

Harry Martinson säger, i sitt eget science fiction-epos, Aniara, från 1956: 

Det finns skydd mot nästan allt som är, 

Mot eld och skador genom storm och köld. 

Ja, räkna upp vad slag som tänkas kan – 

Men det finns inget skydd mot människan. 

Det är, i kort sammanfattning, inte AI som ska skrämma oss, inte AI som behöver frälsning. 

Det är vi själva. 

Charlotte Frycklund