Bokmässan är inte kristen, men den älskar faktiskt Gud

Likt sekelskiftets litterära flanörer i Paris söker jag utsätta mig för bokmässans folkmassor utan att själv sugas in. Det finns en naturkraft i den urbana miljön, lär jag mig under seminariet ”Absinthcaféer och boulevardprosa”. Massan är ingen loj best, den kan bli full av lidelse och våldskapital.

Bokmässan är en blandning av folklighet och referenser som flyger högt ovanför huvudet och jag älskar det. Jag vill låta kulturen förvandla mig, såsom en syndabekännelse, i stället för att klaga på det jag inte förstår.

Svenska kyrkan har som brukligt en bra och ambitiös scen, men den mest intressanta teologin uppstår för mig i andra sammanhang. Bokmässan är visserligen inte kristen – den är en urban vildmark och jag är där på safari – men den älskar faktiskt Gud.

Den befinner sig i ett postsekulärt tillstånd; i en längtan efter de institutioner som sekulariseringen avvecklade – de som hade förmågan att på gott och ont tämja oss. Höger och vänster enas i en kritik mot den liberala världsmaktsordningen. Sekelskiftets författare i Paris fick se kulmen på mänsklighetens naturkrafter i det första världskriget. Är vi på väg mot en ny kulmen?

Som Joel Halldorf påpekar hade Donald Trumps oanständiga språk förr kunnat hindras av institutionernas grindvakter, hållas från den seriösa politikens sfär. I dagens medieklimat är institutioner som står för hederlighet, kvalitet och professionalism allt mer marginaliserade. Vi befinner oss i en tid då budskapens ekosystem formas om.

Och vi börjar sakna en stabil grund för våra liv.

Det märks i samtalet mellan serietecknaren Liv Strömqvist och sociologen Eva Illouz. I den sekulariserade kulturen är Guds kärlek transponerad till den sexuella sfären, som Illouz uttrycker det. Frågan: tror du på Gud? har ersatts med: tror du på kärlek, att den är verklig? Illouz beskriver kärleken som en gemensam fiktion; som en besatthet av förlorade objekt. När den ena slutar tro, fungerar inte fiktionen längre.

Gud finns visserligen oavsett vår tro. Men tro som subkultur har inte samma sociala effekt som den gemensamma kyrka, som kan ge all kärlek mening. Tinder tar över. Man brukar tala om att Tinder varufierar kärlek – men Illouz menar att det som varufieras är hopp. Detta hopp förvrids i tyrannisk optimism.

Men nu har optimismen äntligen grusats. Luften har gått ur och vi bekantar oss med hopplösheten.

Som det poeten Judith Kiros lyfter hos JRR Tolkien. Tolkien kombinerar sin kunskap om fornnordiska myter – utan lyckliga slut – med en kristen grundstruktur i sitt berättande. Jag funderar på vad det kan lära oss om livet i vårt Mordor – klimatkris, krig, gängvåld.

Hur kan man, som Frodo och Sam, vara på väg mot Mordor i total hopplöshet och ändå fortsätta? Jo, det är just då man måste. När ringens brödraskap väl har hopp så grusas det. Det fungerar först när de ger upp. Det handlar om överlåtelse och mod.

Som Leonard Cohen sjöng på sitt sista album – Hinneni, jag är här, Gud, jag är redo. Eller som författaren David Lagercrantz uttrycker det: Jag är redo, men jag tycker inte om det.

För något år sedan skulle allt lidande landa tryggt i lam försoning och verkningslös optimism. Så är det inte längre. Men vi får heller inte förlamas i fatalism.

Likt Tolkien gör vi bäst i att göra hopplösheten till plikt; till hederlighet; till motivation för evangelium.
 

Rebecca Klitgaard Nelsson