Kyrkan får inte vara rädd för mörkret

Tomas Andersson Wij är just nu mitt uppe i en landsomfattande kyrkoturné. Det började efter att han skrivit 2025 års fastebok för Svenska kyrkan - ett uppdrag som fördjupade hans band till kyrkorummet. Och det visade sig att det var svårt att sluta.

-  Det finns liksom ingen anledning att sluta. Det har varit så fantastiskt fint och kul, säger han i Vox Populi.

Ingen främling i kyrkan

Andersson Wij är ingen främling för kyrkor. Uppväxt i baptistförsamlingen Ebeneser i Stockholm har han burit med sig både de vackra och problematiska dragen av frikyrkligheten genom livet. I podden berättar han om sin vilja att återvända till rötterna – inte i form av dogmatism, utan genom ett öppet och prövande förhållningssätt till tron.

-  Jag är märkligt berörd av den kristna berättelsen. Jag kan inte fly från det, det är som en nerv i allt jag gör, säger han.

Hans kyrkoturné har bland annat fört honom till Oviken, Åsarp-Smula och andra orter där det knappt finns några konsertscener -  men alltid en kyrka. Just det ser han som något av kyrkans största tillgångar. Men alla församlingar säger inte ja.

-  Många tackar nej för att de inte vill ta inträde. Det är fint i teorin – men kontraproduktivt för kulturen. En konsert kan vara ett sätt för människor att hitta till kyrkan, säger han.

Förlusten av det mystika

Han talar med värme om människors relation till sina landsortskyrkor – där dop, bröllop och begravningar gett byggnaderna liv. Men också om en förlust av det mystika i många frikyrkliga rum.

-  Jag föredrar det mörka. De medeltida kyrkorna med sina skuggor, pelare och målningar bär på en förhöjd närvaro. Det är där jag vill meditera över det svåra i livet, förklarar han.

Han beskriver sin tro i dag som både trogen och öppen. Men framförallt prövande. Som att man inte kan veta allt, men inte heller utesluta det övernaturliga.

Som berättelsen om när den ganska anonyma församlingsmedlemmen Björn utan förklaring bad för Tomas samma natt han diagnosticerades med diabetes.

-  Ibland tänker jag att det där är det enda evangelium jag behöver, säger han stilla.

Ett öppet evangelium

Ett evangelium som inte tränger sig på, men som låter sig hittas. Det som han hoppas kunna ge vidare också från sin scen. Nästan som när farfar Karl Andersson reste runt Sverige med sitt väckelsebudskap om hopp - med en gitarr.

- Men jag är inte en lika tvärsäker person, förklarar Tomas.

Och han ser gärna att kyrkan också ställer dörren på glänt för det oväntade. Hur sådant som psykadelika kan bli en väg in i kyrkan, när människor gör andliga upplevelser bortom kyrkans vanliga ramar.

- De människorna kommer att komma till kyrkan. Då måste man våga öppna, även om det kan bli stökigt, förklarar han under intervjun.

Låter sig finnas

Kanske sammanfattas den bäst med en parafras av Zlatan Ibrahimovic. Det går möjligen att ta Tomas Andersson Wij ur kyrkan, men inte kyrkan ur Tomas Andersson Wij. 

Just nu, ett bra tag till, är det dock just i kyrkorna han låter sig finnas.